1930-talets Stockholm: En bisexuell råbarkad buse vid namn Harry ”Kvisten” Kvist ska rentvå sitt namn efter att ha blivit oskyldigt anklagad för ett mord och det är bara den prostituerade dalkullan Sonja som kan vittna. Kungsgatans glädjeflickor, fängelset på Långholmen, misären i Träsket, hemliga homoklubbar på Östermalm. Lockande, right?

Vi kan väl inleda med att säga att detta är årets bästa omslag – färgen, motivet, layouten, ALLT! Jag vill ha det inramat på väggen. Vi kan gå vidare med att konstatera att jag inte vet hur man skriver om poesi. Jag vet liksom inte vad jag ska ta fasta på för att formulera en bild av vad jag har läst. Här kommer ändå ett försök!

Huvudsakligen fyndigt, bitvis lite fånigt. Jerker Dalman fångar i hundratalet serierutor någon slags vardagsbögliv lite sådär från sidan om. Socialhögskolan, partnerskap, gaygalan och kreditkortet som inte fungerar i kassan på Ica.

Utan omsvep: Jag är golvad. Omtumlad. Kan det här vara det mest mästerliga jag någonsin har läst? ”Pojken” är klass, våld, kärlek och kön i ett intrikat maktspel som är obehagligt så det förslår.

Henriks problem är att han är en fettblobb, att han är kär i Johan, att han går på högstadiet och att ingen på högstadiet tycker om att killar som Henrik är kära i killar som Johan. Henriks problem är att det är svårt att vara som alla andra när homofobins giftiga pilar träffar just honom.