Titane

Franska Titane, som har tagit hem Guldpalmen i Cannes, är en studie i våld, sexualitet och kön som tar tag i tittaren på ett närmast fysiskt vis.

⊳ Titane
⊳ Julia Ducournau
⊳ 2021

Okej, okej det här är ingen filmblogg och jag är antagligen den minst kvalificerade filmrecensenten norr om Nynäshamn men jag var på programsläppet av @arctic.pride i Tromsø i tisdags och då visade dom en jävligt fet film: Titane.

Titane belönades med guldpalmen på filmfestivalen i Cannes i somras och när man ser den fattar man varför: Kolossalt snyggt foto som spelar med ljus, skugga och speglar, ett soundtrack som följer berättelsen så väl att man nästan inte märker det (med bl.a. The Kills och Future Islands) och en historia som... ja, det är svårt att sätta ord på vad man har sett och vad det betyder. Det mest intetsägande man kan säga om ett konstverk idag är att den utmanar idéer om könstillhörighet, kropp, sexualitet och identitet. Men det gör verkligen den här filmen på ett smart sätt (utan att intellektualisera) och griper tag i en på ett slags fysiskt vis.

Om det finns något att klaga på så är det att den första delen av filmen inte riktigt hänger samman med resten av filmen och att den delen inte riktigt håller samman kvalitet som den senare delen. Där den andra delen är oväntad, utmanade och vacker hänfaller den första delen till en ytlig estetik i någon slags Tarantino-efterhärmning men... Äh vafan. Varför håller jag på och håller låda för. Jag kan ju inget om film. Vill ni se en jävligt speciell film som filmjuryn i Cannes anser vara årets bästa film så se Titane.

Makz Bjuggfält