De dubbelt så bra
⊳ De dubbelt så bra
⊳ Bengt Ohlsson
⊳ Albert Bonniers Förlag
⊳ 2018
Det är 1930-40-tal i Sverige. Fattigdom, fackföreningskamp, finska vinterkriget. Barn slutade i skolan i tidiga tonåren för att arbeta, 50-talets ekonomiska uppsving är ännu avlägset och sexuellt umgänge mellan män beskrevs som ”otukt mot naturen” och kunde i domstol leda till straffarbete. Mot denna bakgrund väljer Bengt Ohlsson att skriva fram kärleken mellan tonårspojkarna Arvid och Ragnar.
Bitvis känns det som att Ohlsson har försökt härma stilen hos de gamla autodidakterna, arbetarna som själva lärt sig författandets hantverk och som skildrade sina uppväxter och levnadsförhållanden. Men detta gör det desto tydligare att Ohlssons berättelse ligger utanför hans egen erfarenhetssfär, händelserna verkar inte riktigt grundade i honom själv. Detta gör att romanpersonerna blir platta och att deras inre monologer framstår som högst otrovärdiga. Lägg där till ett märkligt incestuöst sexuellt övergrepp i bokens inledning som inte får ett svar senare i boken (är det den gamla klassiska fördomen om homosexualitet som en trauma i barndomen?). Jag tänker att det är sånthär som kan hända när en författare tar sig för att beskrivs erfarenheter hen inte riktigt har utforskat tillräckligt själv: Romanpersonerna reduceras till stereotyper som medel för författarens agenda, med risk för att omedvetna klavertramp döljer författarens intentioner.
Det är en god föresats att granska hur homosexualitet har blivit betraktat inom arbetarrörelsen, folkrörelsen som skulle skapa jämlikhet men bara för de som passade in idéen folkhemmet. Men där jag i så fall skulle utgå från föreställningar om maskulinitet och familjenormer väljer Ohlsson att utgå från konflikten mellan individen och kollektivet. Han tar ställning mot det gemensamma och för individens frihet. Så är han ju också krönikör på Sveriges största oberoende liberala tidning och jag har vuxit upp i arbetarrörelsens barn- och ungdomsverksamhet Unga Örnar. För mig är det nyttigt att möta andra perspektiv än mina utgångspunkter men berättelsen hade nog tjänat på att Ohlsson gått utanför sin egen politiska vision.
Apropå socialism och rättvisa. För att vara rättvis mot Ohlsson så är inte allt dåligt med romanen. Det är riktigt bra när han skildrar den lite sköra och såriga tonåriga killigheten. Den andra delen inleds underbart vackert och han är faktiskt riktigt bra på att skapa täta, hjärtevärmande romantiska scener, på oväntade sätt som inte alls känns klichéaktiga eller forcerade. Det finns ett slags större, hisnande perspektiv i bakgrunden. En känsla av att människan bara lämnar ett litet skrap på jorden som med tiden bleknar. Nästan som en sårskorpa som faller av och avslöjar ny hud - en yta som inte avslöjar något om vad som varit där innan
Makz Bjuggfält