A Little Life

⊳ A Little Life
⊳ Hanya Yanagihara
⊳ Doubleday
⊳ 2015

Som jag har längtat efter att skriva om den här boken. Jag hörde först talas om Hanya Yanagiharas A Little Life 2017 när @olssonrobin berättade om boken i @bogministeriet. Eftersom han beskrev att boken fick honom att känna så mycket att han helst ville slå igen den kunde jag inte motstå att köpa den själv.

Boken handlar om fyra vänner i New York, men är nog så långt ifrån Sex & the City man kan komma. Istället för att varje kapitel avslutas med en snärtig sensmoral slutar det här i bästa fall med ingenting. Snarare blir det mesta bara sämre med tiden, problemen hopar sig och så snart det verkar gå bra är vi som läsare livrädda för att det ska gå åt helvete igen.

Klass, ras (i den (US)amerikanska meningen), religion och sexualitet gör sig ständigt påminda som faktorer som avgör hur hårt man måste kämpa i den aldrig sovande staden. Men framför allt är det kroppens fysiska begränsningar och den psykiska ohälsan som står i centrum. Vad blir det av livet när kroppen eller psyket inte räcker till?

»”I don’t know,” he said, miserably. It was impossible to explain to the healthy the logic of the sick, and he didn’t have the energy to try.«

Den här boken har fått stark kritik. Jag vet att det är orealistiskt att fyra vänner blir de främsta i New York inom respektive profession (teater, arkitektur, konst, juridik). Jag vet att boken väcker liv i slitna klyschor om den homosexuelle mannen (präster som våldtar, den sjuke bögen, bögens avsaknad av familj). Jag vet att jag annars alltid gnäller när heteros skriver om queers. Jag vet att boken hade blivit bättre om flera långa partier hade redigerats ned. Jag vet att det är problematiskt att skildra självvåld så detaljerat och utförligt.

Men när jag kopplar bort min hjärna, och med hela mitt hjärta lever mig in i Judes värld så spelar allt det där ingen roll. Det är så vackert, smärtsamt och förgörande att läsa de här 800 sidorna. Jag älskar Jude och mitt hjärta går sönder om och om igen innan jag läst klart den sista sidan. Det här är inte bara en berättelse om sorg. Det är också en berättelse om människor som gör absolut allt för varandra. Den renaste av vänskap.

Jag har aldrig gråtit så mycket av en bok. Ingen annan bok har påverkat mig så långt efteråt.

Såhär skrev jag om boken samma dag som jag läste ut den: ”I haven’t cried from reading a book since I read Goodnight mister Tom at the age of 12. This time I cried all the way across the Atlantic Ocean, as we flew along with the rising sun in the eastern horizon. A great reminder of how art and literature can be grandiose, upsetting and overwhelming. Of how painful it can be to say goodbye, even just for a while. Of the power of remembrance. And of how to love, and to be loved, can make all the difference. If you have one book left to read before you die, this is the one: A Little Life, Hanya Yanagihara.”

Kul kuriosa: Omslaget är ett konstfoto av fotografen Peter Hujar kallat ”Orgasmic Man” (1969).

Makz Bjuggfält