Allrakäraste otyg

⊳ Allrakäraste otyg
⊳ Maria Margareta Österholm
⊳ Dockhaveri förlag
⊳ 2021

Med stooor förtsjusning slår jag upp sidorna till Allrakäraste otyg. Omslagets DIY-anda, Dockhaveris tidigare utmanande utgivning och såklart författarnamnet: Jag minns Maria Margareta Österholm som en av de mest skarpa och kompromisslösa hjärnorna från genusvetenskapen i Uppsala. En sådan person som uppfyller ett helt rum med sitt intellekt. För att illustrera: Den första meningen skulle lika gärna kunna vara att jag slår upp portarna till Allrakäraste otyg. Så känns det. Ett universum så självklart att kliva in.

Österholms avhandling handlade om gurlesk och flickforskning – därför känns det inte ett dugg oväntat att Allrakäraste otyg kretsar kring dockskapande, experimenterar med tant- och flickröster och leker med namnen Petronella, Dorabella, Pärlemor, Sminkhuvudet och Josefin/ful. Österholms forskning handlar om skevhet och heteronormativitetens gränser. Österholm placerar Josefin/ful och dockflocken i en värld som varken är vacker eller ful. En värld som skulle kunna präglas av normalitet men där faran, ett avvaktande hot, ett på avstånd mullrande mörker skevar till det bedårande. Det påtas med kakfat och teserviser, med synålar och pärlor, men det är något som gnager: Allt står inte rätt till.

Josefin/ful syr en docka, en docka som under ett åskoväder får liv – “en flicka av tyg och puls av blixt!” – Petronella citerar Idas sommarvisa och dockfåglarna sveper tjattrande ner från himlen likt vildvittror. Nog är det frestande att säga att Allrakäraste syster återanvänder Mary Shelley och Astrid Lindgrens troper, men det ger inte boken rättvisa. Det här är en helt egen värld på egna premisser. Jag förstår inte allt, och det är bland annat det oförutsägbara som gör boken så intressant. Det var länge sedan jag läste något så spännande!

Det här är en berättelse om kropp och jag. Hur långt är jag ett med kroppen? Om jag är en annans avbild – var börjar då min kropp? Vitrockarna kan forma och knåda men hur väl de än formar in min kropp i ett samhälle kan de aldrig upphäva den organiska processen då stygnen löses upp och kroppen åter blir till stoft – “En imma på en fågels fot. En fläck på en fönsterruta.”.

Det är något kosmiskt över det hela – av delarna blir kroppen hel men helheten skall en dag lösas upp och delarna åter bli en del av naturen/kosmos/evigheten. En pärla är ett öga är en själ är ett frö är ett liv i jord och ängsull är biljetten till gemenskapen och dockorna. Är detta något slags transhumanistisk skapelsemyt om gemenskapen? Är detta Frankenstein i dockornas tid?

Att sy en docka är att sy sig själv in i världen, att sy sig själv till medgörlig och god eller sy sig själv till upprorisk och omstörtande. Att sy en docka är den mest konkreta existentiella möjliga jag-handlingen. Men trots alla stora berättelser om att bemästra livsgåtan – hur skapar jag liv – kanske den största existentiella berättelsen ändå handlar om att få höra till, om att höra ihop, om varför ensamhet är så plågsamt.

Nu väntar jag förväntansfullt på att en modig teaterproducent ska sätta den här texten i händerna på sitt teaterkompani!

Makz Bjuggfält