Hunger

⊳ Hunger
⊳ Anna Nygren
⊳ Lesbisk Pocket
⊳ 2020

Hösten 2020 bjöd på flera queer-romaner med jag-berättare så starka att jaget nästan förloras av självklarheten till sig själv. I jag-berättarens vaghet blir istället relationerna till andra mer framträdande. Jag vet inte hur långt analysen har bäring: Kanske är det hit queerfeminismen har drivit den samtida queera litteraturen? – Jag-subjektet i ständig förändring i relation till andra subjekt. Det vore ju en logisk konsekvens av att vi 1980-90-talister som var tonåringar under den tredje vågens feminism nu på allvar bryter igenom det kulturella bruset. Jag ser det hos Eli Levén, hos Lyra Koli, hos Hanna Johansson och nu också i Anna Nygrens debutroman Hunger.

Den enda recensionen av Hunger på GoodReads är ”Vad… har jag läst?”. Det är inte jag som har skrivit den men det skulle kunna ha varit det. För det är inte ofta jag känner mig så frågande inför en bok. Jag har dragit ut på den här texten i veckor för att jag helt enkelt inte riktigt vet vad jag känner för boken. Har jag ens förstått den?

På pappret borde jag älska Hunger – titeln, det geniala omslaget (en eloge till LA Nordwall!), den suggestiva baksidestexten (”skönheten&odjuret-klänning”! ”matar mig med knark”! ”touch av glamour”!) och givetvis att det är favoriten Lesbisk Pocket som ger ut boken.

Men det gör jag inte. Jag har svårt att inte jämföra bokens skildring av en ojämställd relation med relationen som skildras i Hanna Johanssons Antiken (kanske för att objektet för attraktion heter Helena i båda böckerna?), men inte riktigt lika skoningslös som i Johanssons bok. Den där utifrån-blicken som den ”nya-tjejen-i-stan” skulle kunna ge på ett sammanhang är inte riktigt träffsäker. Den där lite säregna berättarstilen när man blandar referat av Wikipedia-artiklar, en lätt brådmogenbarnslig tonårsröst och skarpa analyser av samhällets maktassymmetrier känns lite daterad. Boken utspelar sig på tjugotalet, men det finns ingenting som får mig att tro det, förutom att berättarrösten talar om det för mig. Jag vet inte om boken säger något nytt om sexualitet. 

Men inte kan väl boken vara så hemsk, tänker ni? Nej, givetvis inte, tänkte jag också. Jag måste ha missförstått något. Googlar och läser en lysande recension av Linda Skugge som älskar boken, som finner den slags träffsäkerhet jag saknat, som tycker att just det jag upplever som daterat är väldigt relevant. Och kanske är det just så, att jag har missförstått boken. Att jag hade fel förväntningar och inte kunde komma över dem i min läsning. 

Jag förstår i efterhand att de bitar jag gillade mest i boken var de som jag kunde koppla samman till omslaget och baksidestexten. Jag slukade sidorna i boken där makt, hunger och sexualitet flyter samman i någon slags dissassociation. När Nygren med finess och små grepp vrider till verklighetsbeskrivningen så att jag som läsare lite förlorar balansen. Det är precis i det rummet jag vill befinna mig – där jag inte vet vad som är verkligt och vad som är en effekt av misstolkningar och förhöjda sinnesintryck. Det vill jag ha mer av i nästa bok av Anna Nygren!

Makz Bjuggfält