Love, Simon
⊳ Love, Simon
⊳ Becky Albertalli
⊳ Rabén & Sjögren
⊳ 2018
Kiruna, 18 juni 2019: Regn. Vad gör en en regnig söndagkväll i Kiruna i juni när allt är stängt och midnattssolen är djupt begravd bakom ett tjockt, grått molntäcke? Jag och @mullw besökte Folkets hus som har en superfin biosalong med en såndär vacker ridå som bara finns hos en gedigen Folkets hus-bio. Där såg vi Love, Simon (eller som Becky Albertallis bok heter Simon vs the Homo Sapiens Agenda). En rätt gullig film om en amerikansk medelklasskille som kommer ut mot sin vilja och förvecklingarna runt hans vänner och ovänner i skolan. Som med många tonårsfilmer från USA ligger många av referenserna rätt långt bort från vad som är vanligt i Sverige men som med, återigen många amerikanska tonårsfilmer, finns det teman som lätt går att känna igen sig i.
Jane Magnusson skrev en rätt syrlig recension i DN, där hon framför allt var kritisk mot att klasstillhörigheten (välbärgad medelklass) framställs som som allmängiltig i filmen. Jag är tacksam över att skribenter i stora tidningar lyfter fram klassperspektivet och gör det synligt, men det fanns något som störde mig så starkt i recensionen. .
Det tog ett tag innan det landade i mig: Jag hade precis sett en film som speglade flera livsavgörande erfarenheter från mitt eget liv. Att komma ut på andras villkor, vilja vara vanlig men bli erkänd på samma gång, att hela tiden förhålla sig till, parera, hantera, genomsyras av min sexualitet till utmattning. Mötet med Magnussons text som avfärdade filmen med ord som samtidigt avfärdade många av de erfarenheterna var helt enkelt, superprovocerande: ”Året är 2018, att komma ut inför sina föräldrar och vänner kan vara lite komplicerat än i dag, men i Simons huvud verkar det fortfarande vara 1950-tal. [...]
Här ligger filmens stora problem. Trots att den vill visa att det är helt ok att vara gay, så befäster den en massa sunkiga idéer om att det inte är ok. Om det vore så vanligt som filmen vill ge sken av, varför skäms Simon så?” .
Jag vet inte riktigt vem Jane Magnusson är, men tanken på att en potentiellt heterosexuell person skrivit just dessa ord blev liksom extra salt i såren. Jag tänker att bara en heterosexuell person skulle kunna skriva så, det verkar liksom för orimligt att en person med erfarenhet av bög- eller queerskammen skulle skriva så?
Boken då, ja den är faktiskt föga förvånande mycket bättre än filmen. För en vuxen kanske delar av boken känns lite svartvitt: Mer än en gång skrivs läsaren lite på näsan. Men det är också en av bokens styrkor. När världen tonårskaosar så kan konsten vara ett tryggt rättesnöre, och här står boken rakryggat upp för en moral där människors lika rätt är det rätta snöret. Det kan man inte säga om all ungdomskultur. Vissa formuleringar är i sitt sammanhang så klockrena att man påminns om varför tonårsböcker är bättre än vuxenlitteratur: ”Bram hade rätt, människor är verkligen som hus med enorma rum och minimala fönster.”
Det finns både en vila och en provokation i att det går så lätt för Simon. Världen är liksom lite för god. Samtidigt finns verkligheten där som påminner alla bögar om att vi inte ska luras av världens förklädda godhet. På en av de sista sidorna går huvudpersonen över en parkering: ”Det är en för allmän plats för att hålla hand. Det här är ändå Georgia. Så, jag går bara bredvid honom, med luft mellan oss. Bara ett par killar som umgås en fredagskväll. Förutom att luften omkring oss är elektrisk.”
Ambivalensen. Till och med i upplösningsögonblicket, när dramat är över och kärleken har vunnit, finns hotet kvar.
Makz Bjuggfält