Våldets historia
⊳ Våldets historia
⊳ Édouard Louis
⊳ Walhström & Widstrand
⊳ 2016
Ibland kan det kännas nästan överväldigande hur farlig världen är. Vad gör man när det finns så många människor i världen som vill skada en för att... ja, bara för att en är? Bög, alltså. Vänder man sig mot bilden av den vackraste av världar eller trotsar man faran med lånat mod?
Svaret är nog varken det ena eller det andra i realiteten, men i fiktionens värld är det lätt att vända sig bort från det som hotar en i verkligheten. I den självbiografiska Våldets historia (L’histoire de la violence) dissekerar Édouard Louis vad våldet gör med människan, kroppen och sexualiteten. Vi följer honom från det ödesdigra mötet på Place de la Republique genom natten han tillbringar med mannen som våldtar honom och hur han hanterar den efterföljande tiden med sina vänner, sin syster, rättsystemet, vårdbesöken och framför allt sina minnen, fysiska som psykiska.
Det är lätt att tänka sig att man som läsare skulle drunkna av mörkret i bokens händelseförlopp, men det finns något stärkande i att överlevarens röst står i centrum utan att konkurrera med andra röster av förnuft och profession. Att frustrationen, skammen och smutsen får stå oemotsagd utan censur.
Jag läste boken i ett intensivt svep med lite tid för reflektion. Det tror jag var bra. Jag föreställer mig att det finns en fas av självhat hos många bögar, en fas som lämnar ett oreparabelt ärr, och som i dess mest internaliserade obehandlade form och med ett mått av otur kan ta sig uttryck i sexuellt våld. Det är åtminstone vad jag tycker mig se i mina läsningar av böglitteratur - ett visst inneboende mått av våld i bögerfarenheten.
För övrigt så skriver Louis i dagens DN om de gula västarna i Frankrike: ”Denna rörelse bör fortsätta, för den förkroppsligar någonting som är rätt, akut och djupt omvälvande, eftersom ansikten och röster som vanligtvis är osynliggjorda äntligen är synliga och hörbara. Kampen kommer inte att bli lätt: man kan se att de gula västarna utgör ett slags Rorschachtest för stora delar av borgerligheten; de tvingar dem att uttrycka det klassförakt och det våld som de i vanliga fall bara uttrycker via omskrivningar, det förakt som har förstört så många liv i min omgivning och som fortsätter att förstöra allt fler, det förakt som tystar och som gör mig så paralyserad att jag inte förmår skriva den text som jag skulle vilja skriva, uttrycka det som jag skulle vilja uttrycka.”
Det här citatet får mig att tänka på världens komplexitet. Hur jag måste påminna mig om min klassposition och vem jag måste lyssna till för att avslöja mig själv och de antaganden och det inre (klass-)förakt jag bär på. Men också värdet i att synas. Varje gång en bög talar på bekostnad av en homofob minskar homofobins utrymme i världen. Varje gång en väg syns tvingas homofoben att uttrycka sin homofobi. Åtminstone för sig själv. Tänker på Queers read this: Bara att existera är att göra motstånd, varje queert liv är ett uppror och varje dag en bög, en flata, en transperson överlever är en seger. I 72 av världens länder är homosexualitet olagligt. I ännu fler dödas hbt-personer ändå.
Makz Bjuggfält