Homo Sapienne

Sprit och vemod i en giftig blandning där kampen mellan den begripliga kroppen, själens begär och den smärtsamma avståndet mellan vilka vi vill vara och vilka vi tillåts vara står i centrum. Homo Sapienne är läsning som gör ont men träffar mitt i prick i vår queera samtid.

⊳ Homo Sapienne
⊳ Niviaq Korneliussen
⊳ Leopard Förlag (sv.)
⊳ 2014 (sv. 2017)

“Sluta supa!” vill jag skrika åt romanpersonerna i Homo Sapienne. “Sluta dra i er det där som gör er till idioter, som gör att ni sviker varandra, misstror varandra. Det som gör att ni skäms inför varandra och inte kan möta varandras blickar. Ni har inte råd med det! Ni lever i ett homo/bi/queer-hatiskt samhälle och ni har ju bara varandra!” 

Nästa tanke: Vad skulle de annars göra? Den fundamentalistiska heteronormativitetens logik tillåter bara queers att existera som fullständiga individer i parallella sammanhang, sammanhang som inte sällan bygger helt på fest och alkoholkonsumtion. Beteenden som föraktas av normsamhället (“Kan de inte sluta supa?”) och som normsamhället tjänar pengar på (“Köp mer öl!”) samtidigt som möjligheterna att organisera motstånd försvagas av en förblindad festkultur. Det är just detta som gör Homo Sapienne så klockren: Den visar på hur homofobin både exkluderar och söndrar inifrån.

Det känns helt logiskt att det enda som kan bota ångesten är fyllan. Den klibbiga, dimmiga, dåsiga och gränslösa fyllan. Nog skäms man. Skäms för det man säger och gör i alkoholens grepp. Skam. Mer fylla. Man skäms också för den man är. Att man inte kan bara kan vara lite mer normal, sluta att sticka ut så. Hur tar man sig in? Vad är entrén till gemenskapen som homo, som queer, som bi? Man super, man festar. Alkoholen är en dans nära kanten och några av oss måste falla. Det är svårt att värja sig från frågan när man läser Homo Sapienne: Vad gör vi med de som faller när vi alla var med på lekens regler från början?

Ett genomgående tema i Homo Sapienne är relationen mellan kropp och tanke: “Min själ torteras för att jag torterar min kropp.” Men kroppen är nödvändig att disciplinera för att dess begär ska bli begripliga för omvärlden. En begriplig kropp och ett begripligt begär är den enda biljetten in i den heteronormativa gemenskapen. Det sättet att göra sig möjlig att älska:

“Hon har lagt upp ett foto. Min syster håller det rena barnet i sina rena händer. Hennes vikt och längd. Tidpunkten för födseln. Många olika personer har kommenterat fotot utan att säga grattis, men frågar vilket kön det har. Min syster har senare skrivit att det är en flicka, och först därefter skickar samma personer sina lyckönskningar.” 

Det är bara genom att ha en begriplig könsidentitet och en begriplig kropp som man kan betraktas som lyckad, möjlig att älska. Homo Sapienne visar att det gäller såväl nyfödda som inom hbtqi+communityt. Utan ett begripligt kön blir du svår att älska. Priset för att vara möjlig att älska? Själens tortyr.

Homo Sapienne visar inte bara på själens tortyr när kroppen ska disciplineras. Boken är också en otroligt välkomponerad och intressant skildring av den subtila tystnadens utfrysning när man inte är begriplig. Det handlar inte om den öppna homofobin, det handlar inte om fysiskt våld, det handlar inte om ett överflöde av ord. Det handlar snarare om bristen på ord, bristen på bekräftelse, den långsamma förskjutningen där den som bryter mot normerna överges, utesluts från den heteronormativa gemenskapen. 

“De behövde ett svar och jag såg det som nödvändigt att leta efter ett. [...] När jag inte kunde svara på varför jag dras till tjejer ville mina barndomsvänner inte längre vara mina vänner. [...] När jag inte kunde förklara varför jag gillade tjejer slutade min familj att höra av sig till mig.” 

Homo Sapienne förklarar själva mekanismen som ligger bakom att det är helt logiskt att queers i så många tider och på så många platser bildar nya familjer – chosen families – bland andra queers. Det är logiken som gör att queers bildar nya nätverk genom offentliga eller slutna rum utanför hemmet. Rum som ofta bygger på andra normer där fest och alkoholkonsumtion är den nya biljetten till gemenskapen. Det om något är en norm för queera gemenskaper att kritiskt granska. 

Det ligger ett smärtsamt vemod över berättelsen. Den placerar sig precis i såret som uppstår när det verkliga jaget går sönder i kampen för att uppnå begriplighet. En universell erfarenhet men med en särskild dimension för queers. Homo Sapienne handlar om det smärtsamma avståndet mellan vilka vi vill vara och vilka vi tillåts vara. “Det är länge sedan jag kände livet i mig, tänker jag; det är länge sedan jag var mig själv.”

Makz Bjuggfält