The Great Believers
⊳ The Great Believers
⊳ Rebecca Makkai
⊳ Penguin Books
⊳ 2018
Den Förlorade generationen (engelska: Lost Generation) är ett uttryck som oftast syftar på den generation av desillusionerade unga som präglats för livet av första världskrigets trauman och mänskliga katastrofer. (Wikipedia).
I Rebecca Makkais The Great Believers rör vi oss mellan mellankrigstidens Paris, AIDS-krisens Chicago och ett Paris uppslitet av terrorattackerna mot bland annat Bataclan 2015. Vi rör oss bland minnen av smärta, minnen av kamp, minnen av tusentals och åter tusentals förlorade liv.
Till en början hade jag svårt att förstå hur romanens tre parallella berättelser förstärkte varandra och berättelserna från Paris år 2015 framstod som en onödig efterhandskonstruktion. Men så småningom förstod jag att den delen var alldeles nödvändig för helheten. Den delen låter oss förstå hur AIDS-krisen inte bara existerar i ett förflutet då utan att den fortsatt oåterkalleligt formar livet för miljontals människor. Miljontals vänner, anhöriga och överlevande älskare som bär på en sorg många av oss knappt kan föreställa sig. Liksom Yanagiharas A Little Life handlar The Great Believers om trauma och om att vara en överlevare. Men där många har kritiserat Yanagiharas roman för att vara för fast i det självdestruktiva, för att gå för långt i beskrivningarna av traumats ursprung, är Makkais roman varsam om läsaren och mån om att peka ut ett hoppets riktning. För minnena av de döda innebär inte bara smärta. Romanpersonerna präglas också av viljan att göra minnena av de förlorade älskarna eviga – genom konsten, målningarna, fotografierna, bilderna, berättelserna.
Romanens komposition är rätt genial där en kompakt händelse fungerar som katalysator för händelseförloppen många år framöver. Det geniala ligger i att det inte är uppenbart förrän långt senare att alla skeenden härstammar från denna urhändelse: Några ord i flykten, missriktade blickar, missförstånd – katastrofer.
Om det finns något att invända mot Makkais roman så är det hennes vilja att berätta allt. Liksom Yanagihara i A Little Life och Tartt i The Goldfinch visar Makkai att hon har gjort en oerhört gedigen research, men det gör läsningen lite onödigt tung. Kanske har detta att göra med Makkais strävan att göra verkligheten rättvisa, att som utomstående (cis-hetero-kvinna utan personliga erfarenheter av krisen) skildra ett skeende med respekt utan att appropriera en berättelse. Makkai adresserar denna oro i bokens efterord, och framför sin önskan om att öppna människors ögon för den katastrof som tystades ned för bara några årtionden sedan. Jag tycker att hon lyckas med sin föresats.
Det är så oändligt smärtsamt att tänka på alla för tidigt avslutade liv: Alla kärlekar som aldrig fick blomma ut, alla vänner som aldrig fick bli gamla tillsammans, alla drömmar som aldrig fick slå in. Det är så oändligt sorgligt att tänka på hur oerhört många som dog. På några få år försvann tusentals liv, i många fall hela vänskapskretsar. Det är svårt att föreställa sig de som dog som inte ens blivit ihågkomna, helt enkelt för att alla deras vänner också dog. Det var ett krig, som aldrig fick namnet krig. Och detta är en av de största förtjänsterna av Rebecca Makkais roman: Hon benämner AIDS-krisen som just ett krig, hon visar vilken oerhörd rikedom som gick förlorad med en generation unga män som dog, så hastigt och så våldsamt. En förlorad generation. A lost generation.
Ps. För dig som vill veta mer om AIDS-krisen under 1980-90-talen rekommenderar jag Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, P3 Dokumentärs HIV-skräcken, Eric Marcus Making Gay History, Tony Kushners Angels in America, David Frances How to survive a plague, Robin Campillos 120 BPM och Jonathan Demmes Philadelphia, samt instagramkontot @theaidsmemorial
Makz Bjuggfält