Queers Read This
Foto: Patrik Palm.
I förra veckan deltog jag i Varje gång vi knullar vinner vi arrangerat av Page 28 och Antikvariat Anti. Jag presenterade manifestet Queers Read This från 1990 innan Daniel Jeremiah Persson och Ranya Asadi framförde varsitt performance. Kvällen avslutades med att Petra Mölstad läste högt från manifestet. Här kommer min text om Queers Read This.
“How can I tell you. How can I convince you, brother, sister that your life is in danger: That everyday you wake up alive, relatively happy, and a functioning human being, you are committing a rebellious act. You as an alive and functioning queer are a revolutionary.
There is nothing on this planet that validates, protects or encourages your existence. It is a miracle you are standing here reading these words. You should by all rights be dead.”
New York, 1990. Jag försöker föreställa mig hur det måste ha varit den där junidagen för trettioen år sedan. Hur människor tog sig in till Manhattan, med tunnelbanan, cykel eller till fots. Kanske hade man bestämt möte vid någon bar eller något café. Kanske fick man vänta in den som var sen, eftersom man inte kunde ringa varandra och mötas någon annanstans. Kanske såg man till att inte var sen, för att det var så farligt att vara öppet queer helt ensam. Kanske hade man varit på många Prideparader tidigare, man visste hur det skulle gå till, var man skulle stå eller gå, vilka blickar som var varma och leende och vilka som var förödmjukande och farliga. Eller kanske var det ens första parad. Kanske första gången man vågat sig ut, första gången man var omgiven av andra queers – uppfylld, skrämd, nyfiken på gemenskapen och det som kanske är främmande. Solen steker och tusentals människor fyller gatorna.
Bakom det festliga ligger en fond av sorg: Tiotusentals, eventuellt hundratusentals, amerikanska lesbiska, bögar och transpersoner har redan dött i AIDS-epidemin, en sjukdom vars namn presidenten länge vägrat att yttra. Parallellt med AIDS-epidemin började man tala om “en andra epidemi”: Queer-bashing, en våg av våld riktade mot queers där flera transpersoner, lesbiska och bögar dödats samma vår. När blocket i paraden med aktivisterna från ACTUP, AIDS Coalition To Unleash Power, kommer förändras stämningen. Här firar man inte bara framgångar eller sörjer de som förlorats. Här omvandlas sorg och frustration till konstruktiv ilska. Aktivisterna har sedan några år tillbaka gjort sig kända för att ha protesterat mot myndigheters, näringslivsföreträdares, sjukvårdens och kyrkans tystnad och förnekelse av AIDS-epidemin. Några av aktivisterna i ACTUP:s block delar ut en tidning, ett pappersark vikt på mitten med texten “Queers Read This” på framsidan.
“We are an army because we have to be. We are an army because we are so powerful. (We have so much to fight for; we are the most precious of endangered species.) And we are an army of lovers because it is we who know what love is. Desire and lust, too. We invented them. We come out of the closet, face the rejection of society, face firing squads, just to love each other! Every time we fuck, we win.”
Jag försöker föreställa mig hur det var att läsa de där orden där och då. Hur skulle jag känt? Hade jag slängt bort pappret? Läst det högt tillsammans med en vän? Hade jag fyllts av kämparglöd eller börjat att gråta? Hade jag vikt ihop pappret och sparat det i bakfickan för att ta fram senare, vid de där svåra, ensamma stunderna?
Queers Read This
Queer Nation-manifestet brukar på engelska kallas Queers Read This efter rubriken på den första sidan. Det delades ut i 20 000 exemplar ut under Pride-paraden i New York 1990 av aktivister från Queer Nation. Aktivistgruppen var sprungen ur ACTUP men ville driva en kamp som inkluderade fler frågor än främst AIDS-frågan, såsom frågor om öppenhet och synlighet och en kamp mot homohatiskt våld. Manifestet är en samling texter som skrevs av olika personer men som saknar avsändare. Därför spretar texten och berör flera olika frågor, gemensamt är att det sätter ord på den ilska och sorg som många i New Yorks queera community upplevde.
Queer Read This är inte ett manifest för att lära heterosexuella om queera liv och villkor. Manifestet är inte en upplysande informationsfolder. Det är en kampskrift av queera, för queera. Den pekar ut heterosexismen och alla som aktivt eller passivt upprätthåller den som sina främsta fiender. Genom en omvänd argumentation tvingar manifestet läsaren att ta ställning: Istället för att kräva att queers åtnjuter samma rättigheter som heteros kräver man att heteros ska fråntas sina privilegier tills alla åtnjuter samma sexuella frihet.
Samtidigt handlar det inte om att inställsamt bli en god medborgare inom ramarna för det rådande samhällssystemet, istället vill man omstöpa samhället: “Being queer means leading a different sort of life. It's not about the mainstream, profit-margins, patriotism, patriarchy or being assimilated.” Här blottas en motsättning som har funnits i den amerikanska gay/lesbian/queer-rörelsen från framför allt 1980-talet och framåt: Drömmen för många att assimileras inom det rådande samhällets ramar och normer och drömmen om att störta det rådande samhällssystem som bygger på heteronormativa strukturer.
En annan nyckelmening i manifestet finns i dess början: “Being queer is not about a right to privacy; it is about the freedom to be public, to just be who we are.” Öppenhet hade en annan betydelse under 1900-talets sista årtionden, särskilt i USA, av flera skäl. Exempelvis kunde öppen homosexualitet vara grund för att förlora sitt jobb och sin bostad i många delstater. Samtidigt ansåg många aktivister att öppenhet var viktigt för att visa på hur många homo- och bisexuella som finns inom olika områden av samhället. “When I risk it all to be out, I risk it for both of us.”, står det i manifestet, en uppmaning till solidariskt syskonskap. En kontroversiell metod som exempelvis Queer Nation och dess brittiska motpart OutRage! använde var att outa queera offentliga personer som upprätthöll homofoba strukturer.
Mer än en text
Queers Read This är inte bara en text, det är också ett visuellt verk och en händelse. Som visuellt verk hämtade manifestet inspiration från 70-talets politiska pamfletter. På svenska är manifestet utgivet som en text inbunden mellan snygga pärmar men när det delades ut under Pride-paraden i NY 1990 var det som en fyrasidig tidning i tabloidformat. Rubriken på framsidan i stora svarta blockbokstäver är “Queers Read This” och på baksidan syns en rosa knuten näve som bakgrund och insprängt i texten i stora feta bokstäver: “I Hate Straights”. Särskilt det sista fick stor uppmärksamhet då det ansågs provocerande för många, exempelvis för alla de allierade straighta som fanns inom AIDS-rörelsen. Formuleringen var inte en del av ursprungstexten utan tillfogades senare i den grafiska formgivningen.
Foto: Patrik Palm.
Just detta är kännetecknande för den tidens queera aktivism: Att använda sig av starka slagord med hjälp av slagkraftig grafisk design, ofta inspirerad av andra konstverk eller som alluderar reklam och medieuttryck. ACTUP arbetade medvetet och framgångsrikt med detta. Detta arv har levt kvar länge i den västerländska queera aktivismen, exempelvis genom slagord såsom “We’re here, we’re queer, get used to it!”, “Bash Back!”, trycket “Silence=Death” samt traditionen att använda heteronormativa symboler och mainstreamuttryck men fucka med deras innebörd.
Som en bakgrund till texten på framsidan finns i rosa bokstäver uttrycket: “Don’t Tread On Me”. Det är ett uttryck som bland annat användes av Street Patrol, ett slags queert medborgargarde med bögar och lesbiska som tog på sig att vakta stadsdelen Castro i San Francisco för att skydda queers från queer bashing. Uttrycket kommer från början från Gadsen flag, en flagga som användes av självständighetskolonister under Nordamerikanska frihetskriget och har sedan dess använts i många olika sammanhang där man vill positionera sig mot staten och etablissemanget – från libetarianer, afroamerikansk aktivism och Queer Nation till att idag vara en viktig symbol för rörelser som förespråkar rätten att bära vapen och alt-högern i USA.
Queer militant aktivism
I efterhand kan det framstå som att Queers Read This var en välplanerad aktion. I själva verket var manifestet en spontan idé. Det skrevs dagarna före Pride-paraden och trycktes i all hast natten före. Framgången beror nog delvis på god tajming och att texten liksom Queer Nation som aktivistgrupp svarade på ett behov hos många människor.
Queer Nation kanaliserade den nya mer konfrontativa aktivismen som utvecklats inom ACTUP och annan AIDS-aktivism och utgjorde en plattform där bredare queeraktivism kunde bedrivas. Det uttalade målet var att slå tillbaka – bash back – mot det heteronormativa samhället. Queers Read This uppmanar till militant queer aktivism. Istället för att snällt be heteros om att få ta del av samma rättigheter ska man ta till konfrontation: “Straights must be frightened into it. Terrorized into it. Fear is the most powerful motivation. No one will give us what we deserve.” Var det några som visste något om rädsla som drivkraft var det queers i 90-talets USA.
Manifestet håller den institutionaliserade homofobin ansvarig för de direkta och indirekta attacker på queers som skedde runt om i USA. Antalet våldsamma hatbrott riktade mot queers skenade i slutet av 1980-talet och början av 90-talet. Manifestet ville väcka queers till liv: “Feel some rage. If rage doesn't empower you, try fear. If that doesn't work, try panic.” Manifestet menar att queers är under belägring och att queers kommer att förlora kriget – mot den institutionaliserade homofobin, mot våldet, mot AIDS, mot tystnaden – om vi inte gör motstånd. Det är slående när man läser texter skrivna av queers under tidigt 1990-tal att många tycks uppfatta en stregrande konflikt med majoritetssamhället och i sin tur betonar vikten av queer strategisk organisering mot det homofientliga samhällets företrädare.
I veckorna som följde New York Pride 1990 bildades lokala Queer Nation-avdelningar i många städer i Nordamerika, och på så vis bildades ett kontinentalt nätverk av queer organisering som riktade in sig på homofobi, transfobi, bifobi och rasism inom skolväsendet, medier, kyrkor, samhälleliga institutioner men också mot den mer assimilationsinriktade gay-rörelsen. Metoden var direkt aktion och organiseringen var i platta nätverk. Exempel på aktioner kunde vara att blockera telefonlinjer, måla om reklamskyltar, blockera broar och vägar och ockupera barer.
En förklaring till varför Queer Nation blev så framgångsrikt så fort kan vara att 1980-talets queera kamp präglades av lobbyism, reformism och dialog med målet att ge queers juridiska och civilrättsliga rättigheter. I den kontexten var det viktigt att framställa queers som städade, skötsamma medborgare och Queer Nation erbjöd ett annat narrativ. En annan förklaring kan vara den platta organiseringen och direkta aktivismen som sänkte trösklarna för deltagande, vilket fångade upp många yngre aktivister. Det kan också vara förklaringen till att de flesta Queer Nation-avdelningar upplöstes inom några år, helt enkelt för att det inte fanns en organisationsstruktur som höll verksamheten levande när enskilda individer och grupper gick vidare i andra engagemang.
Kritik mot Queers Read This och Queer Nation
Vilka representeras då i Queers Read This? Svaret är flertydigt. På ett sätt inga queers idag om vi ska se till manifestet som helhet, på ett sätt alla queers om vi betraktar det som inte är direkt plats- och tidsspecifikt. Tilltalet i “Du” och “Ni” gör oss alla ansvariga inför texten – Vad gör vi med den queera kampen och synligheten?
Många upprördes av manifestet, främst de delar som handlade om hat mot heteros. Den kritiken bemöttes med att de som uttryckte den själva var offer för internaliserad homofobi genom att inte helhjärtat vara i kontakt sin ilska om de var queera, eller om de var straighta, inte var sanna allierade som verkligen var beredda att förstå och föra den queera kampen utan att behöva känslomässigt stöd och utbildning av queers. Jag tänker att det här är något vi kan känna igen idag i bristen på solidaritet från exempelvis vita bögar med andra marginaliserade grupper.
När begreppet queer används idag är det ofta som en identitet, för att beteckna något teoretiskt flytande eller som ett paraplybegrepp. Det är delvis en annan användning än år 1990. Queer-begreppet utvecklades parallellt, och delvis oberoende av varandra, inom aktivism, kultur och i det vetenskapliga samtalet på olika platser i USA under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal. Även om Queers Read This absolut inte var det första sammanhanget där queer användes för att beskriva en mer radikal homo/gay-identitet tillskrivs ofta Queers Read This som den första text som spred begreppet i bredare aktivistiska kretsar. Begreppet queer användes dels för att vara provocerande och för att skapa en kontrast mot assmiliationsidéer. Queer är också mer öppet för identifikation vilket gör att fler kan ha identifierat sig med texten än endast bögar och flator. Samtidigt ska vi komma ihåg att nästan alla utom bögar och flator aktivt osynliggjordes inom många queera sammanhang. Därför var begreppet queer i praktiken inte nödvändigtvis mer inkluderande. Transpersoner och queers som rasifierades i exempelvis Pride-sammanhang uteslöts ofta, ibland omedvetet, men inte sällan fullt medvetet.
Det är intressant att notera att manifestet uppmanar läsaren att vända blicken mot den svarta medborgarrättsliga rörelsen i USA. Svarta, menar manifestet, har förstått att man måste slå tillbaka, protestera, medan queers (vita och svarta) gömmer sin queera identitet bakom möjligheten att inte komma ut. Queers utnyttjar möjligheten att slippa ta den queera kampen. Den till stora delar vita queer-rörelsen i USA:s storstäder inspirerades i många avseenden av den svarta medborgarrättsrörelsens aktivism, utan att alltid ge credit. Samma beteende som Queers Read This kritiserar heterosamhället för att göra mot queers.
Kritik mot att manifestet och Queer Nation saknade intersektionell analys och lyfte fram sexualitet som den främsta diskrimineringsgrunden, utan att exempelvis visa medvetenhet om hur sexualitet samverkar med exempelvis klass och etnicitet, fördes fram tidigt. Samtidigt kan man fråga sig hur nyanserat en manifest ska vara. Den svenska queerteoretikern Tiina Rosenberg menar att ett manifest är en retorisk text som framför allt ska beskriva orättvisor och väcka ilska och kamplust, snarare än en heltäckande analys.
Queers Read This – Fortfarande relevant?
Foto: Patrik Palm.
För oss här och nu är det relevant att ställa oss frågan vilken bäring manifestet har idag. Är manifestet relevant i ett svenskt sammanhang eller riskerar vi att gå i en fälla när vi applicerar en text så starkt bunden till en nordamerikansk kontext på våra förhållanden? De delar som specifikt rör AIDS-epidemin och de amerikanska politiska förhållandena kan vi nog inte betrakta som relevanta för oss här och nu. Få av oss har exempelvis en känslomässig relation till den republikanske kongressledamoten Jesse Helms, och även om vi har konservativa krafter i dagens svenska politiska landskap så ser samtalet och retoriken annorlunda ut. Det manifestet lyckas med som ändå kan göra det relevant för oss idag är att det kopplar samman de strukturella förtrycket – ett heteronormativt, kapitalistiskt system – med känslomässiga erfarenheter av utanförskap, homo/queerfobi och våld som inte många andra texter gör i så direkta ordalag. När manifestet pekar ut de verkliga konsekvenser som heterosexistiska strukturer får på våra liv så är det svårt att förneka dem, oavsett ideologisk utgångspunkt. När vi talar om queer kärlek, queera begär och queer lust så innebär det alltid att gå ett varv extra. När Queers Read This hävdar att vi queers är en armé av älskare för att vi vet vad kärlek är så är det för att queer kärlek är farlig, för att queer kärlek kostar oss mer, för att queer kärlek är på liv och död.
Queers Read This är inte det första eller sista queera manifestet. Redan 1971 spred Gay Liberation Front sitt manifest som uppmanade till kamp och därefter har många trans-, queer-, bi- och homopersoner skrivit och spridit sina manifest, exempelvis I Want a President (1992) av Zoe Leonard, Dyke Manifesto (1992) av Lesbian Avengers, The Transfeminist Manifesto (2001) av Emi Koyama, Boyfunk Manifesto (2002) och Lesbian Mafia Manifesto (2007).
Breanne Fahs, amerikansk professor i genusvetenskap, menar att ett lyckat manifest “do the transformative work of hoping and destroying, reflecting and violently ending things.” Jag menar att det är precis detta Queers Read This gör. Kanske är det en av förklaringarna till att manifestet har bevarats och levt vidare. Jag tror inte att det är det som specifikt för dess tid och plats som är manifestets livskraft, utan att det är dess förmåga att sätta ord på den universella, gemensamma ilskan, sorgen och frustrationen på ett sätt som både är läkande och manar till kamp. Genom dess slagkraftiga språk har det också kunnat traderas mellan människor, genom annan konst och annan aktivism. Det är både djärvheten att beskriva hat och frustration och det sårbara i sorgen som gör att manifestet öppnar upp ett rum där det är möjligt att omvandla sorg och ilska till något konstruktivt. Queer Nation tog det som heterosamhället hatade mest och gjorde det till något vackert:
“It’s about being on the margins, defining ourselves; it’s about gender-fuck and secrets, what’s beneath the belt and deep inside the heart; it’s about the night. Being queer is “grass roots” because we know that everyone of us, every body, every cunt, every heart and ass and dick is a world of pleasure waiting to be explored. Everyone of us is a world of infinite possibility.”
Makz Bjuggfält
Litteratur och källor
Berg, Martin & Wickman, Jan. (2010). Queer. Liber.
Collier, Robert (19910501). Squad patrols Castro for gay-bashers. SF Weekly. Tillgänglig genom Cornell University Collections, https://digital.library.cornell.edu/catalog/ss:638567
Cronin, Maria. (19960501). Outing is a Catalyst for Social Change, OutRage!, http://outrage.org.uk/1996/05/outing-is-a-catalyst-for-social-change/.
Encyclopedia.com. (2021). Queer Nation. I Encyclopedia of Lesbian, Gay, Bisexual and Transgender History in America. Hämtad 20210714. https://www.encyclopedia.com/social-sciences/encyclopedias-almanacs-transcripts-and-maps/queer-nation
Fahs, Breanne. (2020). Burn it Down! Feminist Manifestos For The Revolution!. Verso Books.
Fitzsimons, Tim. (20181015). LGBTQ History Month: The early days of America's AIDS crisis, NBC News, https://www.nbcnews.com/feature/nbc-out/lgbtq-history-month-early-days-america-s-aids-crisis-n91970
Hubbard, Jim. (2012). United In Anger: A History of ACTUP. [Film]. New York State Council on the Arts https://www.youtube.com/watch?v=MrAzU79PBVM
Kalin, Tom (1990). Slant. Tom Kalin on Queer Nation. Art Forum 29(3). 21-23. https://www.artforum.com/print/199009/queer-nation-33967
Marcus, Eric. (2002). Making Gay History. Harper Perennial.
Newsweek Staff. (19910811). What Is Queer Nation?. Newsweek. https://www.newsweek.com/what-queer-nation-202866
Public Broadcasting Service. (u.å). Milestones in the American Gay Rights Movement, https://www.pbs.org/wgbh/americanexperience/features/stonewall-milestones-american-gay-rights-movement/
Queer Nation. (1990). Queers Read This.
Riemer, Matthew & Brown, Leighton. (2019). We Are Everywhere. Protest, Power and Pride in the History of Queer Liberation. Ten Speed Press.
Rosenberg, Tiina. (2014). Om du är queer, skrik ut det!. Lambda Nordica 2014(1). 63-84.
Sadownick, Doug. (19931001). WE'RE HERE, WE'RE QUEER, WE'RE FINISHED -- MAYBE Queer Nation's (possible) demise reflects the turmoil within the gay movement in the Clinton era. LA Weekly. http://www.qrd.org/qrd/orgs/QN/queer.nation.is.dead-LA.WEEKLY.
Schulman, Sara. (2013). Interview of Avram Finkelstein 2010. ACTUP Oral History Project. The New York Lesbian & Gay Experimental Film Festival.
Sendars, Peggy & Wollock, Annie. (20130716). Gay Pride New York City 1990.
Turque, Bill, (19910811). The Age Of 'Outing'. Newsweek. https://www.newsweek.com/age-outing-202878.
Walker, Rob, 2016, The Shifting Symbolism Of The Gadsden Flag, https://www.newyorker.com/news/news-desk/the-shifting-symbolism-of-the-gadsden-flag