Kunzelmann & Kunzelmann

The Painter’s Father av Albrecht Dürer på The National Gallery i London.

⊳ Kunzelmann & Kunzelmann
⊳ Carl-Johan Vallgren
⊳ Albert Bonniers Förlag
⊳ 2009

År 2002 vann Carl-Johan Vallgren @augustpriset för sin roman Den vidunderliga kärlekens historia. År 2009 gavs romanen Kunzelmann & Kunzelmann ut. Den belönades inte med några priser. Här förklarar jag varför den inte heller förtjänade att prisbelönas. Välkommen till Bögbibblans första #SÅGNING.

Den store konstvetaren och konservatorn Viktor Kunzelmann har dött och hans narcissistiske, självgode och äcklige son Joakim kastas ut i ett äventyr som handlar mindre om att sörja sin fars bortgång än om att inkassera arvet snarast möjligt. Under de 400 följande sidorna får vi följa Viktors liv som homosexuell genom 1900-talets dramatiska historia - omsorgsfullt och detaljerat skildrat med nästan vördnad för den lilla människan inför historiens stora skeenden - varvat med Joakims misslyckade persona i den hedonistiska tidsanda som uppenbarligen rådde runt millenieskiftet.

Jag har faktiskt aldrig läst en så ojämn bok. Den ena halvan är oerhört välskriven och Viktors öde är så engagerande och omsorgsfullt porträtterat. Dessa delar framstår i ännu bättre dager bredvid delarna om sonen Joakims liv som är lika ytligt skildrat som den ytlighet som dominerar Joakims tillvaro. Jag vet inte om det är ett medvetet grepp men delar av boken framstår som material avsett för kvällstidningskrönikor hjälpligt sammanfogat av en lös ramhandling. Tyvärr utan den skarphet som kännetecknar en riktigt bra krönika. Kanske är det tidens tand (endast tio år förvisso...) men iakttagelserna och den ironiska ”kvickheten” är märkbart rostiga och framstår som betydligt plattare än vad jag tror att författaren själv önskar. Rasismen, sexismen och homofobin må tillhöra romanpersonen och inte verklighetens författare men det är ytterligt deprimerande att läsa. Det där putslustiga satiriska känns lite för daterat för att lyfta innehållet ur den fördomsfulla sörja romanens Joakim är fast i. Det verkar som att Vallgren själv tröttnar mot slutet av romanen för de sista hundra sidorna framstår än mer som ett hastverk - det känns som att författaren själv önskar att boken ska ta slut.

Det är synd att boken är så ojämn, för egentligen tar den upp mycket intressanta frågor om identitet, autenticitet och - såklart - sexualitet. På många sätt är detta centrala frågor i bögighetens historia i och med att garderober och dubbelspel har varit själva grundpremissen för många bögars liv. “Tystnaden och hemlighetsmakeriet, förstod han, hade blivit en del av deras natur.”, som Viktor själv uttrycker det.

Original och kopia blir ett i konsten liksom i Joakims tämligen avskyvärda leverne - en bild av postmodernismens upplösning av sanning - reality-tv utan verklighetsförankring, lyx med hjälp av övertrasserade kreditkort, status genom lånade symboler. Det enda i romanen som står sig som äkta är bögeriet och det är bara rimligt - för varför skulle någon vilka låtsas att vara hatad? När Viktor Kunzelmann visar sina konstförfalskningar för världen håller han upp en spegel och flinar åt att betraktaren är för dum för att kunna skilja på sanning och lögn, helt enkelt för att de bägge har uppgått i varandra. För tio år sedan var detta fortfarande hipp postmodernism. Idag skördar vi dess frukter i form av fake news, Donald Trump och någon slags etisk relativisering. Eftersmaken är bitter för många av oss eftersom de som betalar priset för dessa förskjutningar är migranter, hbtq+-personer och andra minoriteter. Måhända svider det inte lika mycket för en prisbelönt författare.

The Bath House, Albrecht Dürer.

Ett av de centrala konstverken i boken är Albrecht Dürers The Bath House. Ett verk som bland annat porträtterar konstnären själv och hans närmaste vän Willibald Pirckheimer. Romanens Viktor målar in sig själv och sina vänner i sina förfalskningar, och på så vis fuckar han med historieskrivningen genom att väva in queers där de annars blivit exkluderade.

En stor del av läsningens behållning är Vallgrens kunnande om konst och historia, och framför allt hans kännedom om Berlin. Vill man ta del av det sistnämnda rekommenderar jag istället Berlin på 8 kapitel - en slags essäistisk reseguide till Berlin som skickligt väver in stadens historia. Då slipper man det här träiga ältandet av millennieskiftets sexualiserade populärkultur och dubbelmoral, Vallgrens onanistiska orerande över penseldrag, konstnärsmaterial och -teknik och framför allt sexismen och homofobin. Jag tror att Vallgren vill uppnå någon slags dubbelexponering av vår tids ytlighet, och på så vis träder romanen fram som ett idéverk men han dribblar bort sig bland endimensionella personporträtt och slitna klyschor och det går inte att komma ifrån att det är tråkigt att läsa en bok utan karaktärsutveckling.

På fotot ser ni boken framför tavlan The Painter’s Father av Albrecht Dürer på The National Gallery i London. I verkbeskrivningen intill kan en läsa: ”It may be a copy of a lost original.” Jag drar efter andan och tänker att Viktor, som jag kommit att älska, kanske är mer verklig än vad jag hittills anat.

Makz Bjuggfält