Lika ofrånkomligt som livet och döden är tonåren som, för många av oss, utgör ett slags origo i vår självuppfattning senare i livet. Liksom att tonåren är en ofrånkomlig del av livet, lika omöjlig är flykten från dem.

På ytan en berättelse om ett kvinnofängelse. Under ytan en berättelse om avsked. Om kärlek som inte kan ta slut. Om kärlekens oresonlighet och hur ett farväl kan vara lika smärtsamt definitivt som döden.

Paul älskar Madeleine. Han är besatt av hennes uppenbarelse och vill tillbringa varje stund i hennes sällskap. Ro runt henne på Seine, föra henne till bords, kyssa hennes läppar, gå till sängs med henne. Entré gör lesbianerna, med Pauline i fronten.

Sommarvärme på Sveriges sydligaste spets. På äldreboendet ligger mormor för döden och samtidigt söker två kvinnor en öppning, en reva i verkligheten att ta sig ut genom och bli ny.

Sara Lidman har den geniala förmågan att väva samman det mytiska och det vardagliga. Den högst ordinära situationen får ett skevande element, utan att det för den sakens skull övergår till magi.

Det är 1930-40-tal i Sverige. Fattigdom, fackföreningskamp, finska vinterkriget. Barn slutade i skolan i tidiga tonåren för att arbeta, 50-talets ekonomiska uppsving är ännu avlägset och sexuellt umgänge mellan män beskrevs som ”otukt mot naturen” och kunde i domstol leda till straffarbete. Mot denna bakgrund väljer Bengt Ohlsson att skriva fram kärleken mellan tonårspojkarna Arvid och Ragnar.

Det här var en riktig fullträff! En snabbläst och rik bok om kärlek som överraskar och vänder världen upp och ned, och om kärlek som är så omöjligt svår och smärtande. Om att det allra finaste kan vara det allra sorgligaste.