Sputnikälskling

⊳ Sputnikälskling
⊳ Haruki Murakami
⊳ Norstedts
⊳ 1999

I Haruki Murakamis Sputnikälskling (1999) är berättaren, läraren K, förälskad i Sumire, en två år yngre vän med författardrömmar och excentriska vanor. Sumire har inte kunnat känna sexuell åtrå förrän hon möter Myū, en äldre affärskvinna. Myū, i sin tur, har förlorat förmågan till sexuell åtrå. Berättelsen rör sig mellan dröm och verklighet, genom minnesbilder, det undermedvetnas labyrinter och med en sträckning mot det mänskliga medvetandets yttersta gränser.

Boken ställer frågan: Vad finns kvar av en människa när hon försvinner från sin plats på jorden? Den ställer frågan: Vad slits bort från en människas inre i ett trauma?

Det här är en bok att komma underfund med. Jag njuter av läsningen men har svårt att orientera mig, förstå vad boken vill säga mig. Jag har en känsla av att boken _egentligen_ handlar om något annat, men jag kan inte komma fram till en färdig slutsats.

Det känns befriande att den samkönade kärleken i boken inte framställs som problematisk. Samtidigt känns det frustrerande att det krävs att subjektet (Sumire) inte söker samhällets bekräftelse för att hon ska accepteras som avvikande sexuellt. Det är som att boken förstärker ett mönster att en antingen måste vara fullkomlig avvikare eller fullkomligt normativ. Det är för hotfullt med mellantinget - att framstå som normal och lesbisk på samma gång. Därför är det tryggt att skildra den lesbiska kvinnan som halvmänniska - egensinnig, märklig, med liten eller ingen sexuell lust.

Är det så att Murakami fördömer den lesbiska kvinnan till kärlekslöshet? Nej, det här är en vacker text om längtan och kärlek. En så stark längtan efter ömhet att den blir smärtsam. En längtan att känna igen sig i. Det här är en text om att ge upp sig själv för att få älska. Det här är en varm, vacker, öm och berikande bok att läsa.

Makz Bjuggfält