I'm Special: And Other Lies We Tell Ourselves
⊳ I'm Special: And Other Lies We Tell Ourselves
⊳ Ryan O'Connell
⊳ Simon & Schuster
⊳ 2015
I våras kom ”Special” på Netflix - i trailern erotiskt laddat med drömska bilder av svettiga manskroppar i för små badbyxor under en kalifornisk sol, utplacerade för att kontrastera huvudpersonen Ryan O’Connell, homosexuell med cerebral pares (eller ”retarded” som han själv säger).
Förpackade i 8 stycken kvicka 15-minutersavsnitt speglar serien upphovsmannens bakgrund som bloggare. Det handlar om att fånga den självironiska millenialgenerationens strävan efter att mejsla ut sin identitet i samspel med sina följarskaror i sociala medier. Om att bygga sitt varumärke, visa sin framgång, genom att låta andra skratta åt och känna igen sig i ens misslyckanden. Det fungerar relativt väl i lättsam Netflix-form, trots att humorn känns relativt... gjord. Men det är knappast något som revolutionerar TV-industrin, kanske för att seriens största förtjänst är att den breddar representationen snarare än de övriga kvaliteter som krävs för en streaming-succé.
TV-serien bränner egentligen bara till när vi får möta de konkreta utmaningar som många av oss säkert inte behöver möta särskilt ofta i vår vardag, som när ens fysiska begränsningar hindrar en från att öppna ett kuvert på egen hand. Där har boken flera fördelar, för här låter O’Connell oss komma närmare, till det intima och allmänmänskliga, och han presenterar sig själv som något större än en kulknasig kille med cerebral pares. I boken får också det riviga, mer okonventionella och ostädade ta plats (”I was smelling the scent of my shit on Charlie’s dick.”)
Det märks att många av bokens kapitel är sprungna ur blogginlägg. Likt en bögarnas Martina Haag, utgår O’Connell från det personliga för att bygga texter som handlar om något större. Många gånger känns anekdoterna väl triviala och iakttagelserna inte sådär klockrent träffsäkra som han själv säkert skulle önska men trots det är igenkänningsfaktorn förvånansvärt hög, på ett bra sätt. Som när O’Connell beskriver det dåliga samvetet han får efter att ha ljugit för sin mamma om att han inte har tid att prata i telefon. Eller hur hans osunda förhållande till kombinationen alkohol och sex i 20-årsåldern påminner oroväckande mycket om mitt i samma ålder (”His dick could’ve been two inches or a foot long. I have no idea and, more important, no interest in knowing.”).
Det är synd att O’Connell lägger så stor vikt på att göra sig lustig på sin egen bekostnad. Det är som att han inte tror på att hans skrivande kan bära de stora och tunga frågorna utan en slags komik som tar udden från det som verkligen känns. För när det glimrar till finns både tanken och orden där: “all you want to do is see how much hurt your heart can take before it gets damaged beyond repair. You want to do reckless things like go home with an asshole because you’re convinced it will reveal some important truth about yourself, a truth you need to know in order to keep going. But the only thing that sleeping with assholes reveals about you is feelings of profound emptiness”.
Trots att jag kan rekommendera boken som en trevlig läskamrat för en tid så är det knappast någon framtida klassiker jag håller i min hand. Texten är så bunden i en specifik kontext att den kommer kännas främmande och ålderdomlig om bara några år. Men kanske spelar det ingen roll just nu. Det undflyende nuet fångas kanske bäst av det tidsspecifika.
Makz Bjuggfält