En armé av älskande

Såg precis En armé av älskande av Ingrid Ryberg på @riominbio tillsammans med @mullw

Sån omtumlande upplevelse att få ta del av berättelser och bilder från den rörelse som föregick det vi känner igen så väl idag i form av pridefestivaler, kommersialism och nästintill obegränsat medialt utrymme. Fram till 90-talet var icke-heteros nästan helt osynliggjorda i offentligheten förutom som objekt associerade med sjukdom, utanförskap eller kriminalitet. Det kan vara svårt att förstå hur banbrytande filmer som tex Fucking Åmål var, men långt in på 90-talet gavs knappt finansiering till film om homosexualitet. I En armé av älskande presenteras filmklipp från så tidigt som 1965 och jag slås av att jag är osäker på om jag någonsin har sett autentiska bilder på den svenska queerrörelsen äldre än från 80-talet. Den amerikanska queerrörelsen är så mycket mer dokumenterad och återberättad än den svenska.

1979 slopade Socialatyrelsen sjukdomskod 302 för homosexualitet. 1982 diagnosticerades den första personen med HIV i Sverige, 1983 inträffade det första dödsfallet. Det är skrämmande att tänka på vad som hade kunnat hända, eller inte hända, om AIDS-krisen brutit ut tre år tidigare i Sverige.

Filmen följdes av samtal med Ingrid Ryberg, Marika Nasiell, Jan Hammarlund och Roger Wilson. Det svårt att föreställa sig vad Jan och Marika (som medverkade i filmen) har varit med om i sina liv. Om ett 70-tal som präglades av optimism och positivitet, om att ha sett en rörelse utvecklas under årtionden och att ha firat människorättsliga segrar. Och att ställa sig frågan i vår tid: Är vi säkra nu? Kommer de rättigheter som har vunnits vara våra när vi blir gamla? Lever vi en i god tid eller i en farlig tid?

Makz Bjuggfält