Varm mjölk
⊳ Varm mjölk
⊳ Deborah Levy
⊳ Norstedts
⊳ 2017
Jag sa att jag kände mig skyldig när saker gick bra för mig, som om det som gick bra för mig samtidigt bar skulden för allt som gick fel för min mamma.
En moder drabbad av en mystiskt sjukdom som hindrar henne att gå, en kuvad dotter som anammat sin mors hälta. En stekande Medelhavssol över kroppar brända av dess strålar och medusornas osynliga tentakler. Alla kvinnor tycks stå i skuld till någon – mödrar, döttrar, systrar – en skuld som grundar sig i en känsla av att det vore ett svek att frigöra sig, att som kvinna bilda sig ett eget liv. En känsla av frustration som accentueras av skuldens undflyende karaktär. Vad gör man när man saknar ord för sin frustration, skuld, skam? I Varm mjölk har man sex på stranden, stjäl fiskar på marknaden, dricker dyrt vin, spontant söker upp sin frånvarande far i Grekland, kör bil utan körkort och ältar ihjäl sig.
Romanpersonerna i Deborah Levis roman är alla lite störda, lite sådär lätt åtgångna av livets märkliga omständigheter som hindrar dem från leva sina liv fullt ut. Är det en bild av hur människan aldrig kan helt bli helt självständig? Ett slags kollektivt Münchhausen by proxy? Trots att det verkar finnas en tydlig idé bakom romanen får jag inte riktigt kläm på den. Vad fan vill hon? Frigörelse, frustration, avund, hämnd. Starka teman men märkligt diffusa bilder. Varken upprörande eller engagerande. Samtidigt glimrar det: Levys prosa kondenserar den stora evigheten i intima möten. Kanske borde romanen varit en novell istället?
Jag är helt klart besatt av hennes förmåga att göra mig förvirrad. Att lyfta bort mig från allt jag är säker på, trots att jag vet att hon inte respekterar mig. Jag är fascinerad av hur hon betjänas av männen som dyrkar hennes skönhet på samma sätt som jag gör, och av hur hon tycker om att laga hål och revor med sig nål som om hon utförde någon slags operation på sig själv.
Ingrid vadar ut i vågorna och grabbar tag i mitt hår med all sin kraft. »Hämta min telefon, ditt stora odjur.« Hon trycker ner mitt huvud i det varma, grumliga vattnet. När jag kämpar emot trycker hon ner mig igen, den här gången med knät mot min axel.
Makz Bjuggfält