Reclaiming Painful Language
“For me, the word “faggot” is so specific in its violence against gay men that even when I hear it used in jest it is hard not to feel rendered powerless – as if it had been shouted at me from a passing car.”
“The celebration of “faggotry” by members of the community is intended as mischievous and sincere, yet my hackles still rise every time I see the word. Hearing it aloud elicits a fight-or-flight response in my gay primate brain.
[...]
I would also be lying if I didn’t say that I enjoy the subversive power I feel using it in hetero-dominated spaces...
[...]
This line of thinking, that words only have power if we give it to them and that we get to choose what a word means to us, is admirable but arguably inaccurate. Language is forged through history and it feels naïve to think that negative connotations that have been ingrained generationally can be simply willed away.”
Jag har tänkt mycket på sistone runt det här med att återta ord som har använts som skällsord. Trots att jag använder ordet bög varje dag och har valt att ha med ordet i namnet på det här kontot får jag en känsla av sorg och smärta varje gång jag använder det. Varje gång tvekar jag en millisekund innan jag säger ordet högt? Detta är en aspekt av internaliserad homofobi som kan upplevas rent fysiskt. Samtidigt upplever jag en känsla av makt över min egen identitet när jag använder ett ord som så tydligt skapar ett rum för mig utan att be om ursäkt.
Jag tycker att Philip Ellis fångar de här dubbla känslorna av att försöka återta ord som använts för att skada en. Eftersom vi ju inte vet vad andra har för erfarenheter av ett ord blir frågan när den ställs på sin spets hur långt vi är beredda på att gå för att återta ett ord när vi samtidigt riskerar att skada varandra.
Vad tänker ni om att återta språk som kan är sammankopplat med smärta och homofobi?
Länk till artikeln: https://www.gq-magazine.co.uk/lifestyle/article/faggot-meaning.
Makz Bjuggfält