Jag vill sätta världen i rörelse
⊳ Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf.
⊳ Anna-Karin Palm
⊳ Albert Bonniers Förlag
⊳ 2019
Överväldigande, outtömlig, gripande och stentråkig. Jag har så svårt att hitta orden för att sammanfatta den här litterära upplevelsen. Stor tacksamhet mot Anna-Karin Palms enorma arbete parallellt med frustration över resultatet.
Palm har gjort ett djupt imponerande research-arbete (hon har läst varenda jävla brev som finns sparat). Hon tycks haft den dubbla ambitionen att dels skriva fram en ny bild av Selma Lagerlöf och att dels skriva Den Stora Författarbiografin. Och varför inte? Precis som Palm så tydligt visar är Lagerlöf nog en av de främsta författarna Sveriges någonsin lyckats frambringa och samtidigt blivit skamligt nedvärderad när den svenska litteraturhistorien skrivits under 1900-talet. De höga ambitionerna ligger dock boken till last. Strävan efter att skapa en motbild mot tidigare biografier gör att boken bitvis saknar en behövlig distans till objektet – alla kritiker som antytt minsta negativitet avfärdas i en handvändning – och de detaljerade beskrivningarna blir lite för många: Vi behöver inte veta hur många elever som gick i respektive årskurs på Elementarläroverket för flickor i Landskrona för att förstå Lagerlöfs storhet. Läsningen blir onödigt tung.
Samtidigt som Palm kritiserar att Lagerlöf placerats i kvinnokapitlet i historieböckerna skriver Palm in Lagerlöf i ett kvinnligt sammanhang. Uppväxten domineras av kvinnor, kärlekarna är kvinnor och med få undantag är det kvinnor som Lagerlöf i huvudsak för korrespondens med under sitt liv. Vid sin död är det älskarinnan Valborg Ohlander som håller i hennes hand då Lagerlöf somnar in i Elkan-rummet på Mårbacka, döpt efter Lagerlöfs första älskarinna.
Palm ska ha en eloge för att hon på ett så målade vis skriver fram Lagerlöfs politiska, sociala och idémässiga samtid. Detta är särskilt intressant när Palm resonerar kring hur samtidens (icke-)förståelse av kvinnlig sexualitet möjliggjorde Lagerlöfs lesbiska förhållanden liksom när Palm beskriver hur Lagerlöf utforskade andlighet och religiositet, såsom i teosofin. Samtidigt smiter hon lite lättvindigt förbi frågan om Lagerlöfs homosexualitet genom att hastigt konstatera att sexualitet och kärlek inte kan förstås på samma sätt nu som då.
Palm strösslar med analyser av Lagerlöfs verk genom biografin. Inledningsvis är analyserna något tunna. Alltför många meningar påbörjas med ”Det är tydligt att...” utan att läsaren ges alla pusselbitar till varför Palms slutsatser är så tydliga. Palm driver tesen att ”kärleken som etisk princip” är en röd tråd i författarskapet, men det är först sent i boken som Palm utvecklar vad principen handlar om.
Lagerlöf var ett geni. Men hon var också lite utav ett svin. Hon gick bakom ryggen på de kvinnor hon älskade mest. Hon avkrävde Olander rollen som författarhustru. Hon tillät sig att manipulera Elkan. Hon speglade bitvis de rasistiska idéer som dominerade den europeiska eliten under 1900-talets början. Kort sagt: Hon intog den roll som det manliga geniet sedan länge tillåtits inneha.
Sammanfattningsvis har Palm skrivit ett mastigt verk för bokhyllorna på landets högskoleinstitutioner för litteraturvetenskap, men det är inte ett verk som bjuder in utomstående läsare till att lära känna Lagerlöfs liv, gärning och samtid.
Makz Bjuggfält