Golden Boy

För åtta år sedan publicerades Golden Boy, en av de mest uppmärksammade och uppskattade romanerna med en huvudperson som är intersex. Romanen har hyllats för dess trovärdighet och mod att inte värja för tabubelagda eller tunga ämnen. Makz har återvänt till vad vi hoppas att är en blivande klassiker.

⊳ Golden Boy. Ljudet av något som spricker.
⊳ Abigail Tarttelin
⊳ Bonnier Carlsen
⊳ 2013 (sv. 2016)

Det finns många tonårsböcker som tar sikte på det där som gör så ont så att man tappar andan. Som sipprar in där allt känns som sårigast och sväller till en ömmande böld av ångest, dåligt samvete och misslyckande. Få böcker tar avstamp i en skildring av ett sexuellt övergrepp, än färre gör det på ett sätt som håller läsaren i handen och försäkrar oss om att allt kommer att gå bra, trots att det egentligen känns mest för jävligt i stunden.

Det är så mycket som pågår i Max liv, huvudpersonen i Abigail Tartellins Golden Boy från 2013. Max är intersex och han blir utsatt för ett sexuellt övergrepp av en nära vän. Han har en autistisk bror som han älskar och karriärsdrivna föräldrar som gör att barnen delvis växer upp i det offentliga. Lägg därtill de element som “alla” tonårsböcker innehåller – lycklig kärlek, alkohol och droger, konflikter med vänner, en känsla av utanförskap – och det är lätt att bli orolig att boken inte riktigt ska kunna hålla samman. Den oron är obefogad, tvärtom känns Golden Boy sammanhållen och koherent, något som gör den sömlös att läsa. Jag tror att detta hänger samman med att Max är en ovanligt trovärdig huvudperson, det är liksom omöjligt att tänka sig att han inte existerar på riktigt. Tarttelin är helt trogen Max som romanperson och sviker inte sitt författaruppdrag att skildra honom som en nyanserad och intressant person på ett värdigt vis utan att exotisera eller fetischera hans upplevelser.

Enligt Wikipedia togs romanen emot väl när den kom, bland annat av intersex-läsare. Det är inte helt orelevant, givetvis, men framför allt vill jag lyfta fram att den här boken har så mycket att ge alla läsare. Den ger oss tillfälle att ställa oss själva frågor om våra egna föreställningar kring kön, sexualitet, familjerelationer och klass i relation till bland annat sexuella övergrepp och rollerna som offer och förövare – och hur dessa föreställningar hänger samman med varandra. På ett sätt kan man säga att romanen landar precis i den queerfeministiska diskurs som åtminstone jag befann mig i runt tiotalets början, före den backlash vi såg i slutet av decenniet. Bitvis är Max insikter nästintill orealistiskt klarsynta. Det skulle kunna vara en last, men å andra sidan, varför skulle inte en tonåring med egna intersex-erfarenheter ha lika mycket att lära mig som mina högskolepoäng i sexologi?

“Det spelar ingen roll om jag tänker som en kille eller en tjej. Det spelar inte längre någon roll om jag är kille eller tjej eller båda eller inget. All den där skiten verkar så ynklig och obetydlig. Skillnaden mellan den ena människan och den andra är så liten, det är bara teorier, mänskliga idéer om livet och världen och orden, som inte betyder någonting. Definitioner som inte spelar någon roll för jorden, för naturen, för universum.”

Är det något jag gillar med Golden Boy så är det att det inte är huvudpersonen själv som från början söker efter en identitet. Det är snarare omvärlden som tvingar honom ut i det sökandet, något som Max mer eller mindre själv också förstår. Den vetskapen gör såklart inte livet lättare för Max, eller för någon annan i en liknande situation. Kanske kan vi lära av Max att svaret på ett sådant sökande kan vara att man inte alls behöver hitta en identitet som man behöver sätta ord på. Det kan helt enkelt vara så att det är omvärlden som får lära sig att förstå den insikten.

“Vi kan nöja oss med att säga att världen är oförutsägbar. Vetenskapen är opålitlig. Den kan inte berätta vem man är eller vad man vill eller vad man känner.”

Jag hoppas att Golden Boy kan bli en del av vår queera kanon, självklar att läsa, diskutera och kritisera.

Makz Bjuggfält