November har trettioen dagar
⊳ November har trettioen dagar
⊳ Magnus Cadier
⊳ Bokförlaget Thorén & Lindskog
⊳ 2019
Till en början framstår Daniel som lite ämlig och valhänt. En sakta påträngande huvudvärk, beslutsångest, en lätt känsla av misslyckande, velighet. Men i takt med att dagarna i november går anas en skiftning, ett djupt mörker - smärtsamma spår från det förflutna - som bara kan tämjas med de där pillren. Och den mystiske grannen mittemot, visar sig inte heller vara sådär spralligt oskuldsfull som han först tycks vara. Magnus Cadiers November har trettioen dagar går i gråskala och som bekant döljer sig oändliga nyanser mellan polerna svart och vitt.
Mycket av den romankonst jag har mött på sistone har en sådan täthet i berättelsen att det tycks råda något slags missförhållande mellan dess densitet och dess rent fysiska vikt. Det är underbart att den monumentala berättelsen med sidospår, bikaraktärer och oändliga bakgrundshistorier ges så mycket utrymme. Men lika underbart är det då att sluka en så stringent roman som November har trettioen dagar där språk, form och berättelse står i glasklart förhållande till varandra och där sidospår och bakgrundshistoria står tillbaka för berättelsen kärna. Det förflutna är ett dovt eko och händelserna i periferin är något suddiga. Cadier tycks ha bestämt sig för att berätta _en_ berättelse och allt annat är underordnat just det. Ibland muttrar jag lite över att jag känner mig instängd i formen ”ett kapitel - en dag” och att jag inte får vila i berättelsen nog. Jag blir till och med lite sur och tycker att Cadiers berättelse och bilder är för bra för att beskrivas så fragmentariskt och kortfattat. Men så kommer jag på att denna läsning innebär en slags arbetsam frihet: Att träda in i berättelsen, arbeta som läsare, aktivera fantasin. Där Cadier lämnar luckor åt oss får vi fylla i, försöka lära känna Daniel och hans tillvaro på egen hand. Det är inte tokigt.
Kombinationen av mörker, en kärnfull prosa som växlar i tempo och en oroande föraning om att någon far illa är suggestiv och lite obehaglig. Jag tänker att Daniel och Nicholas mörker på ett sätt är vårt allas mörker. Den uppslitande ångesten är en oerhört ensam upplevelse, samtidigt som den i någon mening är relaterbar som en del av att vara människa. Att möta en människa i ångest ställer ens egen mänsklighet på sin spets.
Makz Bjuggfält