Hjärtats osynliga raseri

⊳ Hjärtats osynliga raseri
⊳ John Boyne
⊳ 2017

Oboy! Nu har jag läst en såndär riktigt bra bok igen! Jag trodde att A Little Life (Hanya Yanagihara) skulle bli årets största läsupplevelse, men det är möjligt att den här romanen tar förstapriset!

John Boynes Hjärtats osynliga raseri är en utvecklingsroman om en homosexuell man, något som kanske inte är helt vanligt. En utvecklingsroman följer en persons uppväxt, hur personen förändras och utvecklas och hur utvecklingen påverkas av arv och miljö.

Det är inte helt lätt att karaktärisera Cyril Avery, romanens huvudperson. Han är lite bortkommen men förnuftsstyrd, patetisk och innerlig, osäker och med blygsamma ambitioner, men utvecklas till en modig och rätt framfusig person med glimten i ögat. I en filmatisering skulle Martin Freeman vara det självklara skådespelarvalet.

Teman i boken är dubbelliv, skenäktenskap, AIDS, våld mot bögar, homosexualitet som sjukdom och kriminalitet, exil, den valda familjen, försoning och ensamhet. Vi rör oss mellan Dublin, Amsterdam och New York. Vid något tillfälle tänkte jag att det känns otroligt att alla dessa teman skulle få plats i en människas livslopp. Sedan slog det mig - Cyril Avery, bokens huvudperson, är född 1945, samma år som min morbror föddes i Fagersta, Västmanland. Deras livshistorier delar förvånansvärt många episoder.

Det är något särskilt med utvecklingsromaner, att få följa ett helt långt liv, med en vid skala av nyanser mellan djup sorg och eufori, kaos och trygghet. Det är något särskilt att få följa ett helt bögliv. Det är något särskilt att en bögs liv anses så viktigt att det tillägnas 600 sidor, att ett bögliv är värt att skildras från början till slut. Det är en stor och viktig gärning att illustrera bögliv som inte tar slut i förtid, än idag är sådana skildringar ovanliga, och även bögar behöver förebilder.

Ibland darrade jag på händerna så att jag var tvungen att lägga boken på ett bord för att kunna läsa. Ibland tappade jag andan så jag fick kippa efter luft. Ibland stoppade jag boken i munnen och bet så att det blev märken i pappret. Ibland kramade handen boksidorna så hårt att de blev knögliga. Ibland märkte jag att märkliga läten lämnade min mun, rentav skrik, som om decennier av böghat och bögknackande ekade genom mig. Ett epicentrum av böghistorisk sorg samlad i en enda singularitet, ett läte vacklande mellan hopplöshet och kämparglöd. Hur kan världen vara så jävla orättvis?

Slutet grät jag mig igenom. På ett bra sätt.

Om det finns ett ord som skulle kunna beteckna romanen så är det Rik. En rikedom av känslor, historia, omsorg och liv som gör romanen till årets största läsupplevelse!

Makz Bjuggfält