Intervju med Johan Hilton
Fotograf: Viktor Gårdsäter.
Som ni märkte i texten härom dagen påverkade No tears for queers mig starkt. Parallellt med läsningen fördjupade jag mig i frågan om våld mot bögar genom att utforska medierapporteringen i Sverige under de senaste decennierna och genom att läsa den statistik som finns tillgänglig från tex BRÅ, Polisen och @rfsl_official
Läsningen gav upphov till fler frågor vilket så småningom ledde till att jag kontaktade @johanhilton - författare till bland annat No tears for queers. Här följer mina frågor och de svar jag fick från Johan!
Jag upplevde boken som en oerhört påfrestande läsning. Fallen är så obegripliga och det är så många lager att försöka ta in – övervåldet, omvärldens reaktioner, det öppna hatet och det dolda hatet, det faktum att det handlar om sådana som jag. Hur var det att ge sig in i de här skeendena och skriva om dem?
Jag minns det som en bitvis väldigt plågsam, men också viktig, process. I och med att arbetet pågick i över två år och att jag samtidigt arbetade med annat kunde jag hämta luft emellanåt. Det tror jag var en bra strategi, ur ett författarperspektiv. För det var en rad känslomässigt svåra situationer som uppstod i arbetet. Men man måste också komma ihåg att en journalists uppgift är att hålla huvudet kallt, att inte komma så nära sitt ämne att man tappar distansen.
I boken skriver du att gärningsmännen återkommande beskrevs som “vanliga killar” som ibland uppfattades som schyssta och trevliga. Samtidigt så försöker boken få fatt i vad det är som gör att män blir så oerhört våldsamma. På ett sätt blir deras handlingar till någon sorts logiska konsekvenser av en slags trasig maskulinitet. Hur ser den här maskuliniteten ut i dag?
Jag är både pessimist och optimist. Pessimist i bemärkelsen att jag inte är så säker på att den har förändrats i någon betydande utsträckning, se bara vilka som sitter i Vita huset och i riksdagen. Å andra sidan ser informationsläget helt annorlunda ut i dag jämfört med för kanske tjugo år sedan. Inte minst bland yngre. (Hoppas jag.)
I en intervju i QX 2005 sa du att “hatbrott mot homo, bi och transpersoner är en av våra mest förbisedda samhällsfrågor. Visst duggar larmrapporterna tätt men de tas inte på det allvar som de förtjänar.”. Har det ändrats eller ser du det fortfarande så?
Hm. Både ock. I hbtq-bemärkelse har oerhört mycket hänt sedan 2005, inte bara reformmässigt utan också värderingsmässigt. Rapporteringen om hbtq-ämnen ser till exempel annorlunda ut i dag än vad den gjorde då. Jag tror heller inte att det finns en enda politiker eller annan makthavare som i dag skulle kunna profilera sig som stolta homofober, åtminstone inte på det sätt som KD kunde göra innan de stora jämlikhetsreformerna gick igenom på 90- och 00-tal. Frågan är dock hur mycket som är kosmetika samt ”rätt att säga” för närvarande och vad man på politiskt håll är beredda att förhandla bort om de mörka krafter som just nu är i rörelse för ännu större inflytande.
När jag gör sökningar på de stora mediernas hemsidor så ser det ut som att man rapporterade större om homofobt våld i Sverige fram till för några år sedan (kanske början av 10-talet?) och nu rapporterar man mer om homofobt våld utomlands (Uganda, Tjejenien, Irak, Syrien). Samtidigt verkar inte hatbrotten i sig minska. Mellan 2007-2017 anmälde 8000 personer att de utsatts för olika typer av hatbrott. Hur kan det vara såhär?
Därför att det är lättare att peka ut det när det sker på andra ställen än här. Här har vi ju redan baxat igenom viktiga förändringar, så jag tror att det finns en allmän – och felaktig – känsla av att vi är klara med allt som gäller hbtq. Det märks inte minst i det massiva avståndstagandet från ”identitetspolitik” just nu.
Har du haft en tanke om en uppföljare? “No Tears for Queers - 15 år senare”? Skulle arbetet med en sådan bok se annorlunda ut?
Nej, det har jag inte. Min ambition med boken då var att få upp frågan på agendan. Jag är heller inte säker på att just jag vore rätt person att göra det, det vore mer spännande om någon yngre journalist tog tag i frågan. Däremot arbetar jag just nu på ett projekt som rör sig i samma marker, en bok om massakern på hbtq-klubben Pulse i Orlando, 2016.
Makz Bjuggfält