No Tears For Queers
⊳ No Tears for Queers
⊳ Johan Hilton
⊳ Bokförlaget Atlas
⊳ 2005
De flesta dagar glömmer jag bort att världen är farlig, men då och då påminns jag om att det finns människor som hatar homosexuella. Människor så fyllda med hat att de kan förblindas av raseri och slå och slå och slå tills det inte finns något kvar, utom död och sorg. Det är så sjukt tragiskt att det nästan känns overkligt. Det är så overkligt att jag skulle kunna vara en sån person som någon hatar så mycket.
I No Tears for Queers följer Johan Hilton tre mord på bögar. Mordet på Matthew Shepard i Laramie, Wyoming 1998, mordet på Johan Petterson i Katrineholm 2002 och mordet på Josef Ben Meddour i Göteborg 1997. Med en slags kombination av saklighet och vrede (eller möjligtvis enbart saklighet, vreden är kanske min?) återberättar Hilton hur morden gick till, vad som föregick morden och vad som hände därefter. Det är smärtsamt och obehagligt och många gånger riktigt läskigt.
Man kan fråga sig vad poängen är med att gräva ned sig i hatbrott som inträffade för omkring två decennier sedan. Svaren kan vara många: Att hedra minnet av offren, att skildra den våldsamhet och det böghat som fick utrymme i medierna runt millenieskiftet, att försöka förstå hur homofobin kunde ta sig uttryck under 90-talet. Och en av de frågor som Hilton rör sig runt på ett synnerligen lyckat vis: Vilka var gärningsmännen? Varifrån från kom deras böghat? Och varför var det så svårt att benämna morden som hatbrott?
Det finns så många tankar att ta med sig från den här texten. Om gay panic och over kill. Om klass och maskulinitet. Om helt vanliga schyssta svenska poliser som hånar bögar och om helt vanliga schyssta killar som hatar bögar. Om säkerhetsfickor och att män dödar bögar på landsbygden och i storstan, i Sverige och på andra sidan Atlanten. Men framför allt Matthew Shepards pappas ord från rättegångssalen. Ord så djupt rörande, ja fullkomligt hjärtekrossande, från en man som förlorat det mest värdefulla av allt på ett så djupt meningslöst vis. Ord där hat, kärlek och hämnd vävs samman. Men jag vill inre beröva er den läsupplevelsen. Att efter så mycket smärta få ta del av en faders mest kärleksfulla ord till en för alltid förlorad son är en helande gåva till läsaren.
Jag ska inte sticka under stol med att det här är smärtsam läsning. Trots att jag är en snabbläsare tog det mig månader att ta mig igenom boken. Det tog mig veckor att formulera tankar och frågor och ytterligare månader att skriva den här texten. Nu känns det som att jag bär med mig Matthews, Johans och Josefs berättelser i mig. Håller deras rygg, så som vi måste backa varandra när homohatet stryker kring knutarna.
Imorgon kommer ett utdrag ur en konversation Johan och jag hade i november om No Tears for Queers och våld mot hbtq+-personer.
Makz Bjuggfält