Diana & Charlie

⊳ Diana & Charlie
⊳ Elias Ericson
⊳ Galago
⊳ 2021

“Ibland försöker jag övertyga mig om att världen är en trygg plats och att jag bara är paranoid. Men det är inte sant. Jag är paranoid i en värld där en måste vara det för att överleva som trans.”

Dianas ord känns exceptionellt träffande i det debattklimat som piskats fram på sistone. Jag kommer på mig med att känna lättnad över att bokens Diana inte behöver uppleva den transfobiska shitstorm som sveper fram över kultursidornas debattspalter. I nästa andetag slår det mig att tusentals Dianor kämpar sig igenom just samma storm på sina skolor och jobb, med familjer och älskare, i mataffärer och omklädningsrum. Till verklighetens Dianor vill jag säga: Ni är älskade. Ni är behövda, efterlängtade, viktiga, inspirerande och storslagna. Till verklighetens Charlies vill jag säga: Håll ut. Det känns som en evighet men någonstans långt där framme väntar en stor familj på just dig. En familj som inte vore komplett utan det som är just du.

Diana och Charlie är symbios och parasitism. De är utsmetad kajal, The Cure i hörlurarna och grogg i PET-flaska. De är sårskorpor från rakblad och det första blosset på cigaretten. De är tvillingsjälar och livsfarligt livsnödvändiga för varandra.

I organisk gråskala vrider sig Diana och Charlies liv runt varandra över bokens serierutor. Parallellhistorier kan ofta kännas konstruerade eller styltiga, men med sitt bildspråk väver Elias Ericson samman berättelsen till en sömlös helhet där jag aldrig missförstår en enda replik eller scen. I efterhand förundras jag över hur levande och rörligt berättandet fungerar i Ericsons penndrag – Kanske är det just rörligheten som gör att jag uppslukas av Diana och Charlies liv. Det är en slags konstnärlighet som ligger bortom serierutorna som enbart berättelse.

Det klart att det är sorgligt och ledsamt med skärsår och ångest, med könsdysfori och kroppshat, men mitt i allt det där svåra och såriga så väver Ericson in trådar av ljus som låter oss att le igenkännande. I mörkret finns glimrande självironi och det där värmande samförståndet som bara en riktigt god vänskap för med sig.

När jag säger farväl till Diana och Charlie känner jag mig glad. Trots att jag på pappret säkert har mer gemensamt med Dianas sura gubb-pappa så känner jag mig sedd. Kanske är det en av de sakerna som Ericson gör så bra: Att inte enbart visa det som gör oss olika utan också det som vi kan känna igen hos varandra.

Diana och Charlie har dessutom så exceptionellt god musiksmak (Broder Daniel! The Cure! The Smiths! Nine Inch Nails!) att jag önskar att Elias Ericsson satte samman en spellista med Diana och Charlies favoritlåtar till min nästa läsning av boken. För jag kommer läsa den om igen, många gånger om.

Makz Bjuggfält