När natten faller

⊳ När natten faller
⊳ Michael Cunningham
⊳ Lind & Co
⊳ 2011

Precis som i flera av Cunninghams tidigare böcker spelar New York en stor roll – kanske rentav huvudrollen – i När natten faller. Som vanligt rör sig romanen kring sexuell ambivalens och uppbrott som inte riktigt blir av. Och som vanligt väver Cunningham in sin berättelse i en kulturhistorisk väv av antika myter, samtida konst, litteratur, musik och mänsklighetens uttryck: Den store Gatsby, Thomas Mann, Damien Hirst.

På ett sätt är det svårt att förstå hur Cunningham har kunnat bibehålla sin storhet, hans senaste romaner är anmärkningsvärt vaga när det gäller handling och driv. Liksom Mann är det snarare ett mänskligt tillstånd han söker beskriva: En människa som genom ödets nyck rubbats ur sina vanliga spår och genom en liten skiftning av perspektiv ser sitt liv i fågelperspektiv: Jag är obetydlig och mina chanser har passerat. Mina storslagna drömmar har blivit en medelmåttas vardag och det är först nu jag märker att jag har passerat halvtid.

Romanen bär på en lågfrekvent men ihärdig sexuell laddning, som avtäcker huvudpersonens ambivalens för och förstärks av det nära på förbjudna: nästan-incesten med svågern. Frågan jag inte klurat ut är om Cunningham använder sexualiteten för att förstärka medelålderskrisen eller om den existerar på sina egna villkor. Det spelar kanske inte spelar någon roll, det är något befriande med en romanperson som utforskar erotisk och romantisk attraktion som fyrtioåring istället för som fjortonåring.

När natten faller handlar om vad som händer när livet liksom stannat upp, går på tomgång, slutat röra sig i takt med tiden - vilket ju gör själen stel och självet förtorkat - vad som händer just då när det som framstår som en obetydlig droppe - gnista - tänder eld på en skog, får ett mammutträd att slå rot. Hur osäkerhet och vag självkänsla är det mest sårbara –och därmed levande – av tillstånd i den postmoderne medelålders mannen och i förlängningen kanske är... världens räddning?

Makz Bjuggfält