Utelåst: Uppväxtnostalgi för freaks

⊳ Utelåst: Uppväxtnostalgi för freaks
⊳ Alex Alvina Chamberland
⊳ Dockhaveri förlag
⊳ 2018

Jag och mina vänner har ett internt ordspråk för tillfällen när det är något som kräver uppmärksamhet på gång: ”Håll hårt i hatthyllan!” (Ordspråket uppkom en vild natt i vår gamla studentkorridor, men det är en annan historia). Jag vill uppmana er att ta tag i er interna hatthylla innan ni ger i kast med Alex Alvina Chamberlands Utelåst: Uppväxtnostalgi för freaks (@dockhaveri förlag, 2018) för här är tempot högt och texten utmanar läsaren när det gäller såväl form som innehåll.

Berättelsen utgår från Isaks uppväxt, växlande mellan Petaluma, Kalifornien, och Torslanda, Göteborgs kommun. Associationerna växer som grenar och knotiga kvistar från berättelsens stam. Men den här berättelsen är inte ett enda träd. Den är en hel regnskog med lianer, orkidéer, endemiska örter och de allra mest sällsynta och värdefulla bland växter.

”Jag har min egen värld; men den är bara 9 år gammal, Inget jämfört med den yttre världens 4,5 miljarder år”. Det är som att Chamberland försöker att klämma in allt som har hänt under dessa år på sidorna i boken, eller åtminstone fånga spännvidden mellan dessa år. Som att hon genom hastigheten vill illustrera hur det är lika omöjligt att skildra en människas liv som jordens historia.

Texten kan till en början te sig omständlig och svårtillgänglig, som att författarinnan använt onödigt många ord och avancerade liknelser för vad berättelsen kräver. Men snart blir det i läsningen uppenbart att texten i själva verket är mycket precis. Med en paradoxal exakthet fångar Chamberland så mycket i så litet: ”Är det såhär det är att leva utan tyngden av de som hatar digs avsky och de som älskar digs oro?”

Det är möjligt att läsa romanen partikulärt, alltså som en berättelse om ett specifikt levnadsöde någon annanstans. Men den universella läsningen är så mycket rikare: Det här skulle kunna vara en berättelse om mig, mitt barn, mina syskon, mina vänner.

Jag tycker att de humoristiska bitarna är kul men gillar det sköra, svåra delarna mest. I det näst sista kapitlet (”18. Skolavslutningbokavslutningingenavslutning - ALLTBAfortsätter”) sker något slags skifte i tonen. Det skämtsamma, rasande, ironiska tonar bort. Istället framträder tonårigheten där allt känns så sårigt och svårt och hopplöst. Här finns inga mobbare, bara ett hav - oändligt, vidsträckt, salt och fullt med maneter. Och Chamberland sätter ord på alla känslor på ett så vackert sätt att jag önskar att slutet aldrig ska ta slut. Hon citerar PJ Harvey men ändå är det Karin Boye jag tänker på först - det oändliga och sköra.

Berättelsen må vara smärtsam, men genom att öppna upp mot det eviga finns det också hopp. Detta är en hyllning till friheten: ”Hur ska jag över huvud taget klara av att lyfta kroppen från sängen? Jag andas tungt och mitt bröst öppnar upp sig. Ut flyger mängder av pudelmalar, svarta svanar, vita påfåglar. Mörkerljusets drottningar. Arktiska drag queens. Ni är fria. En dag flyger jag iväg med er.”

Makz Bjuggfält