Antiken

⊳ Antiken
⊳ Hanna Johansson
⊳ Norstedts
⊳ 2020

Först muttrar jag för mig själv att språket är för högtravande. Inte naturligt. Poserande. Snabbt skämspudlar jag inför mig själv när jag på samma gång kapitulerar inför att Hanna Johansson skriver oerhört bra – med en stilsäker precision som lyckas med balansakten att upplevas tryggt och spännande på samma gång ner på morfemnivå. Olga skulle följa med henne, inte jag. Olga skulle följa med henne, inte mig. En till synes knappt synbar språklig skillnad men som i Johanssons händer betyder hela världen.

Hanna Johansson och jag gick en termin i samma klass på litteraturvetenskapen på SU för ett drygt decennium sedan. En av oss är författare, den andra inte. Kanske därav min inledande tjurighet. Det är skönt att läsa Antiken. Johansson har hittat en egen rytm – här är vi nu, det här komma skall, nu har det hänt. Berättarrösten fångar tanken precis när den tar sin flykt.

Den dominanta konstnären bjuder in den av fascination förblindade journalisten till sitt semesterhus i Grekland. En trulig tonårsdotter närvarar motvilligt. Allt blir positioner och rörelser runt varandra. Lojalitetsuttryck på det där intrikata sättet när attraktion och familjeband inkräktar i varandras territorier. Benämna eller dansa vidare.

Antiken bär på den slags ödesmättnad som bara kärlek gör, desperat, hungrande kärlek. Den undergång som ett avvisande skulle innebära gör att all kraft och energi riktas mot den åtrådda. Allt blir till symboler möjliga att tolka i hopp om att få en aning om vad framtiden har att utvisa – ska jag hänge mig inför den stundande ömsesidiga kärleksförklaringen eller bygga ett skyddande hölje i väntan på ett avvisande? Kan både existera parallellt? Limbo. Skärseld. Kärlekens förbannelse.

Det är så frestande att jämföra Antiken med Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (2014) – den desperata, tillintetgörande besattheten – eller en slags inverterad Call Me by Your Name (André Aciman, 2007), men det vore att förminska romanen. Johanssons begåvning sträcker sig längre än så då hon i en slags omärklig crescendo för oss mot ett uteblivet klimax – därefter utmattning, ett mer utmejslat tillintetgörande. Med Antiken upprättar Johansson ett helt eget universum av åtrå, besatthet, självförakt och sexuell attraktion.

Makz Bjuggfält