Ebbe har fått lära sig att det mesta i världen är farligt – från hästarna och skjutbanan till att dammen ska brista och dränka dem alla. Men vad han inte vet är att hans jämnåriga kommer att betrakta honom själv som det allra största hotet. 

På sommaren ska en läsa något långsamt och sävligt, något kluckande, behagligt och gärna med lite distans från vardagen. För att inte bli helt såsig i skallen är det ju gött om läsningen har något tuggmotstånd, något med lite resonans. Karin Alfredssons Vajlett och Rut ger mig just detta.

Diana och Charlie är symbios och parasitism. De är utsmetad kajal, The Cure i hörlurarna och grogg i PET-flaska. De är sårskorpor från rakblad och det första blosset på cigaretten. De är tvillingsjälar och livsfarligt livsnödvändiga för varandra.

På ett sätt kan man nästan se Stigarna som en slags handbok i lesbiskt föräldraskap. Tydligt redovisas insemineringsprocessen, vilka möjliga känslor som kan höra till respektive steg och hur de kan hanteras. Man kan föreställa sig att en bok som är så tillrättalagd skulle förlora i spänning. Det gör inte Stigarna. Boken är så oerhört välskriven att spänning blir en sekundär bedömningsfaktor.

Det är inte den religiösa fundamentalismen eller homofobin som griper mig – homofobins exkluderingsmekanismer känner jag väl till själv. Paradoxalt fascineras jag mer av den religiösa gemenskapen. Makz har lyssnat på Erik Engelvs nya bok Jag är inte död.