Edward Summanen har skrivit en enastående välskriven, engagerande och bred skildring av den queera historien. En gärning för hela rörelsen och en utmärkt introduktion för den som känner att heteronormen skaver. Queera tider – hbtqi då och nu är årets måste-bok för alla skolor att köpa in!

Makz återvänder till Fanny Ambjörnssons Vad är queer? femton år senare. Ett återvändande som innebär gubbigt gnällande och en fråga: Ska vi begrava queerbegreppet?

Ebbe har fått lära sig att det mesta i världen är farligt – från hästarna och skjutbanan till att dammen ska brista och dränka dem alla. Men vad han inte vet är att hans jämnåriga kommer att betrakta honom själv som det allra största hotet. 

På sommaren ska en läsa något långsamt och sävligt, något kluckande, behagligt och gärna med lite distans från vardagen. För att inte bli helt såsig i skallen är det ju gött om läsningen har något tuggmotstånd, något med lite resonans. Karin Alfredssons Vajlett och Rut ger mig just detta.

Diana och Charlie är symbios och parasitism. De är utsmetad kajal, The Cure i hörlurarna och grogg i PET-flaska. De är sårskorpor från rakblad och det första blosset på cigaretten. De är tvillingsjälar och livsfarligt livsnödvändiga för varandra.

På ett sätt kan man nästan se Stigarna som en slags handbok i lesbiskt föräldraskap. Tydligt redovisas insemineringsprocessen, vilka möjliga känslor som kan höra till respektive steg och hur de kan hanteras. Man kan föreställa sig att en bok som är så tillrättalagd skulle förlora i spänning. Det gör inte Stigarna. Boken är så oerhört välskriven att spänning blir en sekundär bedömningsfaktor.

Det är inte den religiösa fundamentalismen eller homofobin som griper mig – homofobins exkluderingsmekanismer känner jag väl till själv. Paradoxalt fascineras jag mer av den religiösa gemenskapen. Makz har lyssnat på Erik Engelvs nya bok Jag är inte död.

Den enda recensionen av Hunger på GoodReads är ”Vad… har jag läst?”. Det är inte jag som har skrivit den men det skulle kunna ha varit det. För det är inte ofta jag känner mig så frågande inför en bok. Jag har dragit ut på den här texten i veckor för att jag helt enkelt inte riktigt vet vad jag känner för boken. Har jag ens förstått den?

Den första meningen skulle lika gärna kunna vara att jag slår upp portarna till Allrakäraste otyg. Så känns det. Ett universum så självklart att kliva in.

Adas inre är en kakafoni av gudar, halvgudar, profeter, helgon och andar. Adas yttre är en arena för sex, tro, familj, exil och kärlek.