Precis som i flera av Cunninghams tidigare böcker spelar New York en stor roll – kanske rentav huvudrollen – i När natten faller. Som vanligt rör sig romanen kring sexuell ambivalens och uppbrott som inte riktigt blir av.

Först muttrar jag för mig själv att språket är för högtravande. Inte naturligt. Poserande. Snabbt skämspudlar jag inför mig själv när jag på samma gång kapitulerar inför att Hanna Johansson skriver oerhört bra.

Antabus, SlipKnot, tonårsfylla, handla på Fakta, Twin Peaks, hasch, döda husdjur, bögjävlar, insemination. Psykos.

För mig är det omöjligt att läsa Annie Proulx Brokeback Mountain utan att jämföra den med Ang Lees filmatisering från 2005. Jag var femton år när jag såg filmen på min livs första bio-dejt.

Det här är en bok om krig, om fattigdom och om folkmord. Det är en bok om att utrota ett folk och en bok om att hitta hem i en klänning.

30 timmar tog det från att jag öppnade paketpappret tills jag läst ut Agota Kristofs tvilling-trilogi. Efter 426 sidor slog jag ihop pärmarna och gick ut i midnattsfrosten och grät.

Från Berlin riktar Lina Bonde blicken norrut, mot uppväxten i det allt mer glest befolkade Nykarleby. Östersjöns färjor, doft och smak från kropp och kön, tillbakablick, inåtblick…

Det är lika bra att säga det på en gång: Det här är inte en queer bok. Det här är inte en bok som platsar på Bögbibblans hyllor. Det är inte heller en särskilt nyskapande och spännande bok.

Historiska händelser används inom alla rörelser och grupper för att bygga gemensamma narrativ att enas kring. Inom Hbtqi+-rörelsen i Västvärlden har exempelvis Stonewall riots, AIDS-krisen och queerbegreppets genombrott fungerat som gemensamma utgångspunkter. Men även inom minoritetsrörelser finns motstridiga berättelser och tolkningar som utmanar varandra.