Sagoparaden presenterar med stolthet en bok som glänser lite extra. Lill-Zlatan och morbror raring av den mångfaldigt prisbelönta Pija Lindenbaum.

Sötsliskigt och klibbigt. Sälta och bitterhet. Som sockervadd mellan fingrarna eller varm sperma mellan läpparna. Drömsk mjukhet och vass verklighet. Stjärtar som putar, pojkar som plutar, trånga kalsonger och trygghet men ändå rädsla för in/exkludering för att bögkollektivet som man längtade-hatade efter ska frysa ut en, att vara den som fryser ut.

”Jag sa att jag kände mig skyldig när saker gick bra för mig, som om det som gick bra för mig samtidigt bar skulden för allt som gick fel för min mamma.”

En av de sårigaste platserna inom mig är minnena av att bära på en hemlighet utan att veta vilka ord jag kan använda för att berätta om hemligheten. Hemligheten var såklart bögeriet och i sig var den inte så tung att bära.

Nico är ny på Sibylla allmänestetiska läroverk. Ny som i okänd, ny som nyfiken, ny som i nystart. Nico köper nya kängor, låter håret få en ny färg och provar ett nytt pronomen. Men trots allt känns annorlunda är det ingen på den nya skolan som höjer på ögonbrynen.

Sju dagar, fem berättarröster. Anonyma affischer anklagar Aaron och Caspar för fascism, anklagelser omöjliga att värja dig mot.

Jag var orolig över att riskera att bryta min snart två år långa bojkott av homofri kultur i och med läsningen av den här romanen men på sidan 144 räddas jag av att Författarinnan refererar till sin fru Agata. En lättnadens suck.

1930-talets Stockholm: En bisexuell råbarkad buse vid namn Harry ”Kvisten” Kvist ska rentvå sitt namn efter att ha blivit oskyldigt anklagad för ett mord och det är bara den prostituerade dalkullan Sonja som kan vittna. Kungsgatans glädjeflickor, fängelset på Långholmen, misären i Träsket, hemliga homoklubbar på Östermalm. Lockande, right?

Vi kan väl inleda med att säga att detta är årets bästa omslag – färgen, motivet, layouten, ALLT! Jag vill ha det inramat på väggen. Vi kan gå vidare med att konstatera att jag inte vet hur man skriver om poesi. Jag vet liksom inte vad jag ska ta fasta på för att formulera en bild av vad jag har läst. Här kommer ändå ett försök!

Huvudsakligen fyndigt, bitvis lite fånigt. Jerker Dalman fångar i hundratalet serierutor någon slags vardagsbögliv lite sådär från sidan om. Socialhögskolan, partnerskap, gaygalan och kreditkortet som inte fungerar i kassan på Ica.