Överväldigande, outtömlig, gripande och stentråkig. Jag har så svårt att hitta orden för att sammanfatta den här litterära upplevelsen. Stor tacksamhet mot Anna-Karin Palms enorma arbete parallellt med frustration över resultatet.

Det har tagit tid för mig att landa i vad mina tankar om den här boken egentligen handlar om. Till en början framstår boken som ganska blygsam och lågmäld men skildringen av huvudpersonen Wendy och hennes vänner i ett grått och kallt Winnipeg, Kanada, visade sig innehålla så mycket mer än vad boken först utger sig vara.

För ganska precis ett år sedan inledde jag vad hade tänkt mig skulle bli Bögbokåret 2018 med att läsa den här boken. Det var det som så småningom utvecklades till Bögbibblan. Såhär skrev jag då:

De flesta dagar glömmer jag bort att världen är farlig, men då och då påminns jag om att det finns människor som hatar homosexuella. Människor så fyllda med hat att de kan förblindas av raseri och slå och slå och slå tills det inte finns något kvar, utom död och sorg.

Andrew Sean Greers ”Less” skulle kunna vara svaret på vad gay culture är i en @best_of_grindr -meme.

Till en början framstår Daniel som lite ämlig och valhänt. En sakta påträngande huvudvärk, beslutsångest, en lätt känsla av misslyckande, velighet. Men i takt med att dagarna i november går anas en skiftning, ett djupt mörker - smärtsamma spår från det förflutna - som bara kan tämjas med de där pillren.

I Oskar Kroons ”Vänta på vind”, nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok, dallrar den heta sommarluften. På fastlandet rasar skogsbränder men ute till havs, på Gunnilsöra, brinner ingen skog. Vinga är ensam med sin morfar i en sommardröm.

Tornedalen, två föräldrar, tolv (eller fjorton, det beror på hur man räknar) barn, ett förflutet (ett arv?), framtiden (testamenteterat?) – Nina Wähäs ”Testamente” är en mångbottnad roman som sammanflätar vitt skilda livstrådar i en väv som hålls samman av blod, och möjligtvis en rädsla för vad det där blodsbandet kan innebära?

Amelie Tottie Matouseks ”Rött, rött nagellack” sammanfattar med precision en hel högstadietid, ett liv sådär svårt och ömmande och skört som många nog känner igen sig i.